bokkällan

Den tyska mattidningen Mein Lieblingsrezept i bekvämt, litet format är en stor favorit. Matintresserade privatpersoner skickar in sina bästa recept med bild och instruktioner för tillagning, de bästa recepten får sedan vara med i tidningen, som är oförskämt  billig, 1,29 euro. Ett stort grupparbete helt enkelt. Ofta är jag avundsjuk på Tysklands tidningsutbud. Med mer än 80 miljoner potentiella läsare och mindre digitalisering går det fortfarande att ge ut många titlar, till betydligt lägre priser. När tidningarna kostar hälften så mycket eller mindre tvekar inte jag att köpa, allt från skvaller till Der Spiegel och recept. Jag har turen att få exemplar av Mein Lieblingsrezept skickade till mig i Sverige, men annars kan man beställa exemplar på nätet, eller läsa på något ställe där man betalar för tillgång till många olika tidningar. www.einzelheftbestellung.de/titel/mein-lieblingsrezept

Ok, jag erkänner, Torgny Lindgrens Hummelhonung har en del äckliga inslag. Att sörpla i sig sitt eget var är äckligt, men det måste ju också vara tanken med det hela, att få läsaren att känna avsmak. Tack Torgny Lindgren för att du håller min aptit nere i semestertider!

Igår bestämde jag mig för att läsa en bok som jag redan läst. Valet föll på Hummelhonung av Torgny Lindgren. Många tyckte om den här boken när den kom ut 1995, men andra hatade de "äckliga" inslagen och den märkliga dialogen. Mänskligt förfall är väl naturligt? Stinkande gubbar med cancer och viktproblem tål jag att läsa om. En kvinna som föreläser om helgon kommer till en liten ort i Västerbotten. Efter föredraget får hon bo över hos en äldre man och hon blir snart indragen i två äldre bröders konflikt och kamp mot döden. Bröderna, som bor grannar, har hatat varandra i många år och ingen av dem vill dö före den andra. Man behöver inte ta Torgny Lindgrens historier alltför bokstavligt tycker jag. Naturligtvis talar ingen så som Lindgren skriver sin dialog, men jag älskar dialogerna ändå. "... vad hon hörde var en översättning av det slag som besökare alltid lyssnar sig till i främmande land." Det skulle kunna stämma in på min senaste Danmarksresa! En av per

Min nya Atlas för barn (och okunniga vuxna) från Nordstedts åker med på resan genom Danmark mot Tyskland. Äntligen ska jag lära mig Danmarks geografi på allvar! Gjorde ett test härom dagen på nätet för att se om jag kunde få bli dansk medborgare någon gång i framtiden. Jag fick 24 rätt av 40, så jag antar att svaret är nej. En av frågorna gällde på vilken dansk ö en viss stad låg och jag hade ingen aning. Som yngre trodde jag att Danmark låg rakt söder om Sverige (ett felaktigt antagande efter att ha vistats mycket i Skåne) och jag hade definitivt inte förstått att det är rätt nära till Danmark från Göteborg. Det har sina nackdelar att växa upp på en ö... Visste ni att Danmark har en fjord på Jylland? Den tyska ön Sylt (som lär vara ett sommarparadis för rika personer) ligger nära danska gränsen.  Tack min atlas, jag ska lära mig mer, jag lovar. Till mitt försvar kan jag säga att många svenska åker till Thailand, men inte känner till mer närliggande områden och öar.

  För en tid sedan gick Jenny Diski bort och jag bestämde mig för att läsa en av hennes böcker. Valet föll på Främling på tåg. Det visade sig dock att den bästa delen av boken är den första, där hon ännu inte kommit fram till USA och korsar Atlanten på ett lastfartyg med kroatisk besättning. Två äldre par är också med på båtresan. Efter skildringen av besättningens arbete, konsten att leva tillsammans på små ytor och de andra passagerarnas egenheter, blev jag bara besviken på resten av boken. Nu läser jag inledningen en gång till och nöjer mig med det som finns där. Kanske är det så att det är skildringen av besättningens arbete som är det verkligt intressanta i min värld.