bokkällan

Nu har turen kommit till Yahya Hassan. Jag var så nyfiken på hans dikter att jag lånade dem på danska i Sverige innan de kommit ut på svenska och jag blev inte besviken. Många har blivit arga över innehållet i dikterna och tycker att Hassan borde vara politiskt korrekt, men det är han inte. Hassan skriver om en uppväxt i ett invandrartätt, danskt område. Hans patriarkala, misshandlande pappa utsätter familjen för ett lidande som får mig att gråta när jag läser. Yahya är ingen ängel trots att han ser ut som en sådan och han har upplevt mycket för sin ålder. En lärare upptäckte att han kunde skriva, det hade ingen förväntat sig av honom. Plötsligt fick han ge ut en bok. Yahyas mindre smickrande sidor och liv som tjuv och kriminell blir också till dikt. Yahya tar upp svåra frågor och kritiserar sina föräldrars generation och deras religiösa hyckleri. Han har hotats många gånger och haft livvaktsskydd, ändå tar han risken att uttrycka sig och säga sin mening. Jag hoppas innerligt att

Jan Romare är en fantastisk serietecknare. Hans verk får man numera låna på bibliotek eftersom de inte trycks längre. Undrar hur mycket Jan Romare kunnat teckna om han inte ägnat en stor del av sitt liv åt diplomatkarriären... Kalles Uggla är min favorit, ett matvrak som helst sitter i sitt träd och äter eller dricker te. I en seriestripp åker hans rostade brödskivor upp i trädkronan så att den tjocka ugglan får krypa runt i trädet och ta ner dem. På omslaget till Ugglor och änglar mumsar han på en ängels gloria.

Alain de Botton är alltså en schweizisk filosof och författare med avundsvärt bra idéer på teman till tankeväckande böcker om olika samhällsfrågor som känns både moderna och djupsinniga. (Fick visst med lite för mycket i den här bokbilden, men vad sjutton... ) De Botton skriver att vi slutade hälsa på våra grannar ungefär samtidigt som vi slutade tillbe våra gudar tillsammans. Den meningen har stannat kvar i mitt huvud och jag tänker på den ofta. Människor som inte känner varandra sjunger sällan tillsammans och det finns få platser där de kan mötas och tilltala varandra på ett naturligt sätt. De Botton föreslår en Agaperestaurang där alla ska kunna känna sig fria att inleda en konversation med vem som helst och dit man kan gå helt själv och få uppleva gemenskap. Jag ger Alain de Botton helt rätt, mycket går förlorat när vi inte har religionen som sammanhållande kraft och det finns ett stort behov av nya mötesplatser för att öka omsorgen om varandra i moderna städer. Ritualer och

Idag bläddrade jag bland böcker i hyllan "skänkes" på biblioteket. Hittade en del fransk litteratur, bland annat "Elle lui dirait dans l'ïle" av Robert Laffont. I den låg ett handskrivet kort med texten: Pour les premier 40 années, mon amour! Je t'aimerai 80 années encore et pour toujours... Undertecknat Gunnel. Min översättning:  "För de första 40 åren, min älskling! Jag kommer att älska dig 80 år till och för alltid." Romantiskt, underbart, rörande. Nu ska jag läsa denna mystiska bok och ta reda på vad den handlar om. Dessutom är det Frankrikes nationaldag idag:-) Passande.

Har inte känt för att baka på flera månader, men i onsdags var det dags! Det blev kladdiga brownies med fudge, vi kan kalla dem godiskakor. Sjuda knäcksmet långsamt så den inte bränns och smälta ner en mörk chokladkaka mot slutet är en fröjd, det hade jag glömt... Vad jag egentligen bakade var en modifierad variant av Skärtorsdagskaka från kyrkkaffeseriens bok Långpannans lov. Långpannas lov och Mera långpannans lov av redaktör Anna Braw är skattkistor av inspiration. Alain de Botton menar i sin bok Religion för ateister att moderna människor utan religion i sitt liv går miste om många saker, i första hand stöd och gemenskap, men också tidigare generationers visdom. Kyrkkaffet går de också miste om, vad det nu kan ha för djupare betydelse. Skulle vilja diskutera det med filosofen Botton. Ni som känner mig vet att jag har som filosofi att aldrig baka något utan att ändra i receptet. Utgår naturligtvis ifrån att inte ni heller vill baka som någon annan föreslagit och kommer att ign

En gång i tiden trodde jag att jag skulle bli kemiingenjör och började läsa på KTH. Det var mitt livs största misstag, som gjorde att jag fick ta en lång omväg i livet. Jag trodde jag skulle tycka om kemi eftersom jag gillade att baka och smaka på saker, men oj vad jag misstog mig. Och vilka hemska böcker det fanns på utbildningen, tunga nog att knäcka ens rygg och psyke. Innan undervisningen på KTH började var det nollningsvecka. Eftersom kemisektionenes färg var gul fick vi alla en gul plastskål från Ikea att ha runt halsen. Naturligtvis hade jag den otympligaste av tre möjliga storlekar. ”Nollans kroppsdel” kallades den gula plastskålen. Vi fick sjunga ”Lilla David bagare och stora David bagare” och olika kända melodier med ny text. ”Jag hade fyra och sju, men ska det räcka nu, alla är så smarta…” till melodin av ”Only you”. Det räckte inte alls, jag borde ha valt ekonomi redan då. Efter mindre än ett år hoppade jag av och började plugga roliga språk- och filosofik

Éric Emmanouel Schmidt har skrivit den här söta boken, Monsieur Ibrahim och Koranens blommor. Det är en rörande berättelse om hur ägaren till kvartersbutiken tar sig an en pojke som blir föräldralös. Monsieur Ibrahim är en sufier, en av islams mystiker och hans öppenhet och humor är slående. Han säger bland annat att om pojken absolut måste stjäla så föredrar han att det blir i hans butik. Tillsammans utforskar de världen och livet. De ger sig ut på en resa och besöker både kyrkor, synagogor och moskéer. Pojken får gå in med förbundna ögon utan att veta vilken religions byggnad det är. Luktar det rökelse är det ortodoxt, luktar det fotsvett är det en moské. Pojken får lära sig dansa. Också den här boken tål att läsas om och om igen och den är liten och lätt att ta med i sommar.

Under min tid som student i Frankrike lärde jag mig läsa Molière. Molières far var förresten kunglig tapetserare och det var en stor skandal att han inte tog över sin fars yrke utan gick sin egen väg. Han ville skriva tragedier, men lyckades bara med komedier. Molière ska ha dött på scenen när han spelade huvudrollen i Den inbillade sjuke. Vilket liv, vilket mod. I Misantropen blir den surmulne sanningssägaren Alceste förälskad i Célimène, en utåtriktad kvinna som helst skvallrar med väninnorna i sin salong. Alceste anser att man alltid bör vara ärlig, Célimène vill roa sig. Alceste tror att han ska kunna ändra Célimènes beteende. Extra roligt så här i efterhand är att jag själv i Frankrike blev förälskad i en utåtriktad kille som jag naturligtvis inte kunde ändra på. På somrarna festade han hela natten, sov två timmar i bilen och gick sedan till sitt arbete som badvakt, där han sov på stranden. När något barn kastade en boll eller frisbee på honom av misstag kunde han vakna upp.