bokkällan

Självutvecklingen har gått till överdrift på senare år. Dansken Svend Brinkmans bok Stå fast är en intressant anti-självhjälpsbok inspirerad av stoicismen. Äntligen kan man med gott samvete strunta i att utveckla sig själv hela tiden och unna sig lugn och ro! Lugn och ro är en passande julklapp, med eller utan den här boken.

  Bang skrev lysande, men tvivlade ständigt på sig själv. I boken Bang om Bang porträtteras den kända journalisten Barbro Alving, även kallad Bang. Barbros dotter har samlat brev och texter och berättar om sin mors liv. Här kan jag som yngre generation lära mig om en annan tid. Under sina reportageresor utsatte Bang sig ofta för fara, men klarade sig alltid helskinnad.  Som ensamstående mor var Bang en förebild för många kvinnor och hon valde senare att leva sitt liv tillsammans med en kvinna. Bang om Bang fokuserar mycket på personen Barbro Alving och jag blir upprymd av hennes kämparglöd och principfasthet. Hon tog vara på sitt liv även på slutet.

David Thurfjell har skrivit tankeväckande om svenskars förhållande till kristendom och religion i Det gudlösa folket. Den heligaste principen i Sverige tycks vara den enskildes rätt att forma sitt eget liv. Många har en personlig tro på "något mer", men kallar sig inte kristna. Återkommer när jag läst klart boken, tror det kan vara årets viktigaste samhällsbok.

I jultid vill jag gärna bläddra i Verbums fina Bibel för barn. Just den här Barnbibeln lär vara ganska trogen originalet i texten, vilket jag uppskattar. Det får inte bli för förenklat, barn förstår på sitt eget sätt. Ulf Löfgren har illustrerat med magiska bilder. Någon har kommenterat att personerna på bilderna inte ler. Det är ju bra, då blir det inte så tillgjort och tillrättalagt! Bibel för barn fungerar också utmärkt som repetition, få av oss kommer någonsin att läsa hela Bibeln eller ens delar av den. För egen del tittar jag mest på bilderna.

Karen Armstrong låter olika religioners, tänkares och livsåskådningars idéer bilda en helhet som kan tilltala många, med målet att göra världen till en bättre plats. Armstrong har bland annat drivit ett projekt för medkänsla i Afghanistan. Hon betonar vikten av att medkänsla måste börja inom familjen och sedan spridas i samhället. "Mytens syfte är att hjälpa oss frigöra vår egen heroiska potential" skriver hon i Kapitlet Se på din egen värld i boken 12 steg till ett liv i medkänsla.  Som jag nämnt tidigare är Karen Armstrong en religionshistoriker som tidigare varit bland annat nunna och lärare. Hon ber oss fundera över vem vi hade varit och hur vi resonerat om vi fötts någon helt annanstans. 

I Eric Schlossers Snabbmatslandet kan vi följa snabbmatens historia i USA. I början var det fantastiskt att helt vanliga familjer hade råd att gå på restaurang. Tänk att ingen behövde diska efteråt heller med alla dessa engångsförpackningar! När jag läser de delarna kan jag inte låta bli att beröras av människornas entusiasm inför det nya. Att få fram billigt kött kräver naturligtvis oaptitliga metoder. Den delen vill jag helst förtränga. Efter hand tog snabbmatsindustrin till allt fulare knep för att göra oss "beroende" av den inte så hälsosamma maten. Kemister tar till exempel fram falsk röksmak och socker tillsätts i det mesta. Tänk att något som började så bra och gladeligen spridde sig över världen kunde få så ödesdigra konsekvenser för liv och hälsa.

Med anledning av fredagen den trettondes fruktansvärda händelser i Paris läser jag ännu en gång Hanna Gadbans Min Jihad. Jag förstår att boken har kritiserats i vänsterkretsar, men de problem Gadban belyser måste få komma upp till ytan och diskuteras utan skygglappar. Utvecklingen kan annars bli än mer förödande. Hanna Gadban kämpar för friheten att slippa religiöst förtryck och kritiserar politiker som utan att förstå det går extremisters ärenden. Jag beundrar Hanna Gadbans mod och klarsynthet och hoppas att många fler kommer att läsa hennes bok, ta intryck och engagera sig.

Arlas receptsamlingar har alltid tilltalat mig och precis när Arla köket Fredag (som otippat getts ut av Harlequin) började bli lite gammal, fick jag tag i ett exemplar. Siba sålde ut dem i Kungens Kurva för nio kronor styck(!) Här är det bara att frossa i bilder, recept och rädda helgen såväl som vardagen. Jag har just kommit fram till att det är en toppenidé att göra en stor köttgryta på fredagen, låta den puttra två timmar, svalna och stå i kylen till lördagen. Sedan ha mat till både lördag och söndag! Tack Arla. Harlequin har gett ut en liknande kokbok från Skånemejerier som innehåller riktigt användbara recept på såser, som enkel vitvinssås, ostsås och örtsås.

    Jag har en giltig ursäkt för att läsa Prinsessor och drakar av Christina Björk, nämligen att jag lånade den på tyska. Eva Erikssons bilder gör boken magisk. Här möter vi en prinsessa för varje dag i veckan med tillhörande drakar. Prinsessorna är egensinniga och viljestarka. Den roligaste draken vill åka sparkcykel, men misslyckas rejält. En lillebror till prins har en nalle full med riskorn, vilket visar sig vara tur. En drake vill dricka vin i källaren, en annan är så liten att han inte kan röva bort en prinsessa. Jag kan inte få nog av den här boken.

Det trevliga med böckerna i kyrkkaffe-serien är att många olika personer med anknytning till kyrkan skickat in sina bästa recept, ofta med en tillhörande anekdot. Ett grupparbete med lockande resultat! Vilken glad överraskning inför julen att de också gett ut Glad i choklad med chokladrecept! Sedan tidigare har jag favoriten Långpannans lov.

  Ordbrand innehåller Nima Dervishs samlade krönikor med extra kommentarer, både från läsare och honom själv. Vad roligt jag har när jag läser den, har inte skrattat så mycket på länge. Pastor Runar blir hotad av extremister och Nima raljerar över hur svårt det måste vara att få tag på Runar, som håller till på Stureplan, där inte vem som helst släpps in. Arla hotas av bojkott efter en viss karikatyrkris och Nima, som annars inte dricker mjölk, vill stödköpa Arlas produkter. Han undrar också om gud skulle kunna anmälas till Amnesty för korsfästelsen av Jesus. Nima tar sig an ämnen som hur det skulle vara om män hade mens och hur jobbigt det är att gå och tvätta kalsongerna i tvättstugan på vintern, vilket gör att ett lager fulkallingar absolut behövs. Krönikorna om hårdrock hoppar jag dock över eftersom jag inte är tillräckligt insatt. Krönikorna blir alltmer allvarliga ju längre in i boken man kommer. Nima ifrågasätter om den som bor i förorten verkligen är utsatt oc

  Modevärlden är egentligen inget för mig, men Deborahs Balls skildring av familjehistorien om Versace är fascinerande. Från enkla förhållanden i Kalabrien, inspirerade moderns skicklighet som sömmerska, bygger syskonen Gianni, Donatella och Santo ett imperium. Dock håller allt på att rasa när Gianni Versace mördas. Det ser mörkt ut, men de fortsätter ändå framåt och rider ut stormarna.

Min största AHA-upplevelse under studierna var kursen i organisation som behandlade strategi. Kan man sitta högt upp i ett företag, skissa fram hur man vill att organisationen ska se ut och sedan implementera planen uppifrån och ned i organisationen? På ytan kan det verka så, men mer och mer framstår strategi som något som växer fram genom prövning, felsteg och omarbetade tillvägagångssätt. En fascinerande värld öppnar sig.

  Det finns en stor, tjock och inte så inspirerande grundbok i marknadsföring som många studenter i företagsekonomi kommit i kontakt med under grundkursen. Författare är den både älskade och hatade Kotler. Jag vill föreslå ett alternativ. På fortsättningskursen hade vi bland annat "Det här måste du också veta om marknadsföring" av Anders Parment, som ger den kända, tunga grundboken flera kängor. Den har mer vardagsnära exempel, som känns aktuella och anpassade till svenska förhållanden. Dessutom är den rolig. Tack Anders Parment för att jag inte behöver tycka om Kotlers tegelsten. Jag läser gärna din bok tio gånger istället!

Att ta sig från Stockholm till Mariefred utan bil är inte helt enkelt, men igår var jag i alla fall där på Litteraturfesten. Det ångrar jag inte. Jag fick åka till Läggesta station med SJ och byta till buss, en buss som inte går så ofta och dagen till ära hade fel på betalsystemet. Bussföraren skjutsade till och med tillbaka mig när jag åkte en station för långt. "Mariefred är en sommarstad" sa busschauffören. Kanske har han rätt, men jag vill ändå flytta dit, till kullerstensgatorna och trähusen med historia. Mariefreds bibliotek är rymligt och har böcker på två våningar. En mörkblå matta som hämtad från ett slott ligger i trappan upp till andra våningen och en känsla av andakt infann sig när jag försiktigt klev på den. Med luft och rymd omkring ser man precis vilken kategori böcker som finns i bokhyllorna på Mariefreds bibliotek. Särskilt historia- och modehyllan på övervåningen tilldrog sig min uppmärksamhet. Jag fick med mig en del av Donatella Versaces tragiska livsh

Hösten är som sagt en bra tid för att testa nya recept och kokboken "Köp hem fem" innehåller verkligen ovanligt många lockande, lättlagade recept. Tidningen Allt om mat har samlat sina bästa "köp hem fem"-recept i den här boken. Tanken är att man ska köpa hem fem ingredienser och att de andra ingredienserna är sådant som man ändå brukar ha hemma. Fina bilder varvas med nyttig information om bra basingredienser som ingefära, kyckling eller rotsaker. Massor av färgglada lappar har jag satt i den här boken på sidor med recept jag vill laga. Vad sägs om sås av crème fraiche och soltorkade tomater, kyckling med pumpa och linser eller svampcrème med färskost till köttfärslimpa? Dags att provlaga!

  I Elaine Eksvärds "Vardagsmakt: tio strategier som ger och genomskådar makt", kan vi lära oss användbara vardagstips. Måste erkänna att jag är smått förtjust i den här typen av självhjälpsböcker och har läst många, men det här är en av de mer användbara. Ibland kan tystnad vara det som ger mer inflytande... Läskigt det här och naturligtvis inte helt rättvist, men lika bra att lära sig agera på bästa sätt.

Nu är det höst igen, jag som alltid hoppas att det ska dröja länge. Fina vantar och mössa, böcker och te piggar upp. Av kapitlen i Margaretha Schildt Landgrens kokbok om svenska mattraditioner är höstdelen den bästa. Ska återvända till det kapitlet nu och låta mig inspireras igen. Glad höst!

Jag måste erkänna att jag läser skvallertidningar och Århundradets sommar 1913 av Florian Illies är en finare variant av kulturskvaller, dock med betydligt mörkare underton. Målare och kulturpersonligheter i Europa har stora planer 1913. Vissa tror att det aldrig mer kommer att bli krig. Kulturpersonligheterna vi får träffa är många och deras öden skiftande, allt beskrivet i ett rasande tempo, med tvära kast, humor och allvar. Kafka, Einstein och många till har kärleksproblem. Det mesta tycks tuffa på som vanligt, hur kunde allt förändras så snabbt till ett inferno? Året innan första världskrigets utbrott skedde brytningen mellan Jung och Freud. Hitler kom inte in på konsthögskolan och försörjer sig genom att måla enkla akvareller över byggnader. Hade världen sett annorlunda ut om Hitler fått gå på konsthögskola?

Jag har en viss förkärlek för barnböcker och en bra ursäkt för att läsa dem är ju att man lär sig ett nytt språk samtidigt. Fina bilder har de också, titta bara på räven på omslaget här intill. I Ulrichs Hubs Füchse lügen nicht ("Rävar ljuger inte") har ett antal djur blivit fast på en avstängd flygplats. En hund i polismössa håller ordning, men snart lyssnar alla på den spännande räven och bestämmer sig för att ha en fest och hämta saker från tax free-shopen. Varje djur har sin besvärliga personlighet, till exempel pandan som bara vill äta och sova och ideligen påminner alla om att han är den sista i sitt slag på jorden. Girafferna kan latin och tycker att de är för smarta för att se på tv. När de vaknar upp efter festen har de fått problem. Vem ska man se som ärlig?

Belgiska Amélie Nothomb är en författare som blandar humor och mörker. Under tiden jag läste franska lärde jag mig älska hennes sätt att skriva. Just nu läser jag på franska Nothombs Une forme de vie, som på engelska heter Life form. Här brevväxlar berättarjaget med en amerikansk soldat som överäter och blir groteskt tjock för att döva sin ångest under tjänstgöringen i Irak. Hon uppmuntrar honom att se sin viktprotest som konst, men oroar sig samtidigt för vad konsekvenserna ska bli av detta. Brevvännen Melvin förklarar hur han som överviktig djupt saknar känslan av att gå med lätta steg, något som han uppmanar alla oss som kan att njuta av. Han känner det som att han med övervikten bär bördan av sina "brott" som soldat. Melvin säger sig vara en av de första amerikanska soldaterna som kom till Irak, men vem är han egentligen?

Olle Carlssons "Just idag 365 tankar för sinnesro" rekommenderar jag varmt. Den kan man bära med sig och läsa lite ur varje dag eller varje vecka. Olle Carlsson uppmanar oss att vara förlåtande mot oss själva och göra det bästa av det vi har. Jag har nästan lärt mig vara tacksam... Tack Olle!

Den här boken är en av de finaste gåvor jag någonsin fått. Här finns verkligen det bästa ur den svenska poesin. Sibelius "Ett ensamt skidspår" berör mig djupt liksom Hjalmar Gullbergs dikt "Kärleksroman". Utdraget ur Harry Martinssons Aniara är också starkt: Minnet kommer glimtvis åter. Här i rymden finns ej hinder, alla tider stråla samman, och jag minns från skilda riken skärvor från min långa vandring. Borde köpa fler exemplar av denna underbara samling och ge bort.

Nawal el Sadawi är en egyptisk författare, läkare och feminist. I Den stulna romanen får vi möta litteraturkritikern Bodour och hennes make. De båda arbetar på en tidning i ett korrupt Egypten. Bodour älskar inte sin man och har ingen nära relation med sin dotter. Hon drömmer om en annan tid då hon var ung och tänkte annorlunda. På nätterna skriver Bodour en hemlig roman, men sidorna verkar försvinna. Männen i Den stulna romanen är nästan genomgående vidriga karaktärer som kliar sig i skrevet, missbrukar sin makt och besöker prostituerade. I kontrast till de korrupta männen träder sångerskan och gatflickan Zina fram. Zina är radikal och egensinnig, men onda krafter vill komma åt henne. Det som tilltalar mig i den här boken är den drömska tonen och virrvarret av människor, den ständiga önskan om ett annat liv. Den stulna romanen är poetisk och vacker mitt i korruption och ondska.

Marie Kondos Konsten att städa handlar inte om hur man putsar fönster eller skurar golv, utan om hur man gör sig av med alla saker man inte behöver och därigenom får mer tid och energi till det man egentligen vill göra i sitt liv. Kondo råder oss att inte förvara samma kategori saker på flera olika ställen i bostaden och att ha kläder vi tycker är fina på oss även när vi är hemma. Hon förespråkar att vi viker våra kläder till små kvadrater så att de tar mindre plats och verkligen får vila när de inte används. Var sak ska ha sin bestämda plats, understryker Marie Kondo. Själv har jag rensat böcker och kläder i helgen, varit och lämnat på Stadsmissionen och ja, det känns bättre. De där gula sopptallrikarna jag hade till en vårfest för sju år sedan har förresten aldrig passat i mitt köksskåp... Skönt att slippa dem. Nu syns mina älsklingssaker desto mer. Marie Kondo menar att magiska saker kan hända när har vi rensat ut och jag tror henne. Hur många saker behåller vi inte av rädsla e

När Wladimir Kaminers fru vill uppfylla sin dröm att ha en kolonilott kan han inte förmå sig att säga nej, trots att han tycker det är en usel idé. Efter en period av köande ringer en dam och erbjuder en kolonilott. Wladimir säger att hon har ringt fel, men frun är den som svarar när det ringer igen. Har frun väl bestämt sig för något blir det som hon vill. Kaminer och hans fru blir introducerade till sin nya kolonilott och det visar sig att han knappt ens på ryska vet vad växterna heter. Barnen är överlyckliga över mulltoan. Beroende på vem som frågar hittar de på nya, roliga namn till en viss okänd, blå blomma som finns i överflöd och som de verkligen borde veta namnet på. Wladimir Kaminer har räddat min sommar, kanske kan han rädda hösten också. Jag vill också ha en kolonilott förresten och barn som kan följa med dit.

Vill man lära sig Wittgensteins filosofi finns det bättre böcker, men den här biografin är kvick, underhållande och tänkvärd. Det krävs att man är annorlunda för att göra avtryck. Wittgensteins liv var inte lätt och ofta motsägelsefullt. Han var inte särskilt sympatisk och hade förmodligen aspbergers syndrom, även om den termen inte fanns på hans tid. Wittgenstein deltog i kriget och tog på sig farliga uppgifter eftersom ha hoppades få dö, men han klarade sig helskinnad och fick tapperhetsmedaljer. Han hade en enslig stuga att filosofera i, men såg till att den låg väl synlig så att andra skulle veta var han befann sig. Att han lyckades smickra in sig hos Bertrand Russel är ganska otroligt, Wittgenstein var ofta fräck och sökte upp människor vars stöd han ville ha. Hans egensinnighet inger respekt.

De flesta av er känner nog till handlingen i Trollvinter, där Mumintrollet vaknar ur vintersömnen och inte kan somna om. Allt är annorlunda, den snövita världen är skrämmande, men också fascinerande. Mamman sover vidare och går inte att väcka. Tur för Mumintrollet att Tooticki bor i badstugan under vintern och inte sover vintersömn. Lilla My hittar på upptåg som vanligt och Isfrun drar förbi. Det gäller att ha respekt för vintern och ta hand om varandra i Mumindalen. Jag har även läst Trollvinter på tyska för att få bättre ordförråd och den var lika bra på tyska som på svenska.

Som kontrast till floden av böcker om hälsomat kan det vara befriande att läsa Karin Ahlborgs "Den föraktade falukorven". Vår vardagsmat är kanske inte så dålig ändå ur näringssynpunkt och är kolhydrater verkligen livsfarligt? Ska vi helt sluta äta sylt och ketchup när det också innehåller värdefulla näringsämnen? Hur höga krav vad gäller mat kan man egentligen ställa på föräldrar som kämpar för att få vardagen att gå ihop? Ska man aldrig få äta något bara för att det är gott? Den här boken kan trösta och befria från dåligt samvete och skrämselpropaganda kring mat. Jag har börjat äta bröd igen, känner inte att jag blev frälst eller kärnfrisk av att låta bli.

Marie Hermansson har skrivit en fascinerande berättelse om den unge Gunnar, som växer upp tillsammans med sin svampkunnige och kvinnotjusande far Holger. Holger leder svampkurser med så gott som uteslutande kvinnliga deltagare, som lockas dit av hans charm. En dag kommer den vackra och charmiga Madeleine till svampkursen och saker och ting ställs på sin spets. Gunnar börjar så småningom ana att han kanske inte hör hemma i skogen med alla svamparna och påbörjar en vandring för att ta sig vidare ut i livet, en process som visserligen står stilla i perioder. Fadern framstår allt mindre som en hjälte och Gunnar finner sig mer och mer tillrätta utanför svampskogen. Av någon anledning har jag läst Svampkungens son flera gånger och varje gång känns den hoppingivande trots de mörka avsnitten. Utveckling är möjlig och kanske oundviklig. Är det så att vi med tiden hamnar rätt? Jag vill tro det.

Här får vi ta del av Yves Saint Laurents livskamrats brev till den bortgångne Yves (boken finns på flera språk, bland annat franska och svenska). De möts som unga och är inte alltid trogna mot varandra, men får femtio år tillsammans och delar kraftiga toppar och dalar. Yves blir med tiden en hyperkänslig själ, märkt av psykisk sjukdom och tidigare drogmissbruk, men framgången med modeskapandet fortsätter. Pierre och de andra på modehuset skyddar Yves från omvärlden och håller inne med allt som bara skulle oroa honom i onödan. Yves och Pierre delar flera stora projekt; modehuset, konstsamlingen och Marjorieträdgården. De har ett stort, socialt umgänge och förstås en distinkt smak. Efter Yves död auktionerar Pierre ut konstsamlingen och det är auktionen som driver handlingen i breven framåt. Kommentarer som att de egentligen inte brydde sig om pengar eller att föremål inte var så viktiga får man ta med en stor nypa salt. Kärlek kan vara ett beroende där man inte klarar sig utan var

Ulrika Davidsson har skrivit många kokböcker, men GI för hela familjen är den bästa, kanske för att jag har barnsmak när det gäller mat. Recept finns på grytor, bröd, vegetariskt, frukost, mellanmål och kötträtter. Till och med fiskbullarna med curry är goda! Smoothies och söta bilder gör inte boken sämre. Det här är den mest använda kokboken jag någonsin har haft. Jag använder den oftare än Vår Kokbok och hittar nya recept i den trots att jag har haft den i sju år nu.  Här följer mitt recpet på mysli, inspirerat av Ulrikas: 1 dl havrekli 4 dl havregryn (dinkelflingor är dyrt...) 1dl solroskärnor 1 dl kokosflingor (mycket kokos ska det vara!) 0,5 dl linfrön 100 g hackade mandlar eller hasselnötter 3 msk rapsolja 1 msk honung eller sirap 1,5-2 dl vatten (mer vatten behövs när havrekli är med i receptet) Blanda alla ingredienser, bred ut på bakplåtspapper i en långpanna. Ställ in i 200 graders ugnsvärme i 10 minuter. (Nu ska det vara färg på ytan.) Ta ut, rör om orden

Igår var jag på Goethe Instituts bibliotek. Just nu är det Berlintema och jag lånade Ich bin kein Berliner av Wladimir Kaminer, en humorbok och turistguide till Berlin. Undertiteln är "En reseguide för lata turister". Älskar sådana tillägg till titlar. Författaren skriver flygande lätt med en underhållande journalistisk stil.Till och med björnarna som dricker öl på omslaget är söta. Varuhusen i Berlin förknippas här med zombiefilmer, hoppfulla berlinare från både öst och väst skickar levnadsberättelser till författaren i hopp om att få bli omskrivna. I Västberlin ser sig tydligen alla som hjältar. När författaren träffar en trevlig, äldre man visar det sig oftast vara en tidigare Stasimedarbetare. I slutet av varje skruvat, kort kapitel knyter Kaminer ihop det hela och ger personliga tips på platser att besöka. Jag blir nog tvungen att köpa den här boken på nätet så att jag kan skriva så många kommentarer med blyerts jag vill i den! Tack Goethe Institut för läsningen.

Varning, den här boken har ingen blygsam omslagsbild! Under min studietid i Frankrike talade en av mina lärare entusiastiskt om antikens poesi. Väl hemkommen till Sverige köpte jag Ovidius Amores, som jag tyvärr inte kan läsa på latin. Den latinska texten står med i boken på vänstra sidan med den svenska översättningen på den högra. Ovidius blandar mytologi och egna erotiska erövringar och äventyr med kommentarer som "jag hoppas det ska bli hans sista kalas" och "stänger du älskaren ute, vad gör du då med en ovän?" Jag stöts bort av din lösaktighet, lockas dock av din skönhet, avskyr moraliska fel hos dig men åtrår din kropp. (Amores s. 183) Livet går upp och ner, från kärleksrus till olycka och om igen. Ovidius beklagar sig över människornas brister och svek, men vill ständigt ut och bli förälskad igen, inte alls olikt dagens unga människor. Han uppmanar även en kvinna att sluta färga sitt hår, då det har blivit förstört. Ovidius humor är överraskande mod

Karen Armstrong är författare och religionshistoriker. Hon är garanterat en högkänslig person, som jag skrev om i förra inlägget. Armstrong har skrivit många böcker om religion, men här tänkte jag fokusera på hennes biografi Spiraltrappan. I Spiraltrappan får vi följa Karen från tiden då hon hoppar av som nunna, genom studier under det fria 70-talet, arbete som lärare och vidare ut i livet, ett liv som så småningom gör henne internationellt känd. Flera gånger tänker hon att det är kört, att hon har kommit vilse och inte kan ta sig vidare. Hon är misslyckad nunna, avhandlingen hon skriver leder till ett oväntat, ovanligt händelseförlopp och en sjukdom ser ut att hindra henne. Ändå kommer hon hela tiden vidare, bättre rustad och det är som om de svåra perioderna egentligen var meningen. På sin väg träffar hon många underbara människor, men tillbringar en stor del av tiden med tyst skrivande i sitt hem. Hoppas att fler kommer att inspireras av Karen Armstrongs liv och böcker.

Den högkänsliga människan av Elaine N Aron har varit en oerhört viktig bok för mig. Synd bara att den inte fanns att läsa när jag var tonåring. Att uppfattas som blyg eller introvert behöver inte betyda att det är något fel på en! Tvärtom, som bland annat Jan Gradvall beskrivit i en krönika, kan det vara en stor tillgång: www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=862 Runt 15% av alla människor är högkänsliga, de tar alltså in sinnesintryck starkare än icke högkänsliga. Elaine N Aron lär oss vad högkänslighet är och hur högkänsliga kan planera sitt liv för att undvika att överstimuleras av intryck och bli utmattade.Som högkänslig kan det vara svårare att få kärleksrelationer att fungera eller att hitta ett arbete där ens kompetens kommer till sin rätt. Som tonåring trodde jag att enda vägen framåt var att lära mig bli mer rolig, social och utåtriktad. Nu lever jag med mig själv som jag är istället, men det är sorgligt hur låg acceptansen kan vara för tysta, eftertänksamma personer.

Nu har turen kommit till Yahya Hassan. Jag var så nyfiken på hans dikter att jag lånade dem på danska i Sverige innan de kommit ut på svenska och jag blev inte besviken. Många har blivit arga över innehållet i dikterna och tycker att Hassan borde vara politiskt korrekt, men det är han inte. Hassan skriver om en uppväxt i ett invandrartätt, danskt område. Hans patriarkala, misshandlande pappa utsätter familjen för ett lidande som får mig att gråta när jag läser. Yahya är ingen ängel trots att han ser ut som en sådan och han har upplevt mycket för sin ålder. En lärare upptäckte att han kunde skriva, det hade ingen förväntat sig av honom. Plötsligt fick han ge ut en bok. Yahyas mindre smickrande sidor och liv som tjuv och kriminell blir också till dikt. Yahya tar upp svåra frågor och kritiserar sina föräldrars generation och deras religiösa hyckleri. Han har hotats många gånger och haft livvaktsskydd, ändå tar han risken att uttrycka sig och säga sin mening. Jag hoppas innerligt att

Jan Romare är en fantastisk serietecknare. Hans verk får man numera låna på bibliotek eftersom de inte trycks längre. Undrar hur mycket Jan Romare kunnat teckna om han inte ägnat en stor del av sitt liv åt diplomatkarriären... Kalles Uggla är min favorit, ett matvrak som helst sitter i sitt träd och äter eller dricker te. I en seriestripp åker hans rostade brödskivor upp i trädkronan så att den tjocka ugglan får krypa runt i trädet och ta ner dem. På omslaget till Ugglor och änglar mumsar han på en ängels gloria.

Alain de Botton är alltså en schweizisk filosof och författare med avundsvärt bra idéer på teman till tankeväckande böcker om olika samhällsfrågor som känns både moderna och djupsinniga. (Fick visst med lite för mycket i den här bokbilden, men vad sjutton... ) De Botton skriver att vi slutade hälsa på våra grannar ungefär samtidigt som vi slutade tillbe våra gudar tillsammans. Den meningen har stannat kvar i mitt huvud och jag tänker på den ofta. Människor som inte känner varandra sjunger sällan tillsammans och det finns få platser där de kan mötas och tilltala varandra på ett naturligt sätt. De Botton föreslår en Agaperestaurang där alla ska kunna känna sig fria att inleda en konversation med vem som helst och dit man kan gå helt själv och få uppleva gemenskap. Jag ger Alain de Botton helt rätt, mycket går förlorat när vi inte har religionen som sammanhållande kraft och det finns ett stort behov av nya mötesplatser för att öka omsorgen om varandra i moderna städer. Ritualer och

Idag bläddrade jag bland böcker i hyllan "skänkes" på biblioteket. Hittade en del fransk litteratur, bland annat "Elle lui dirait dans l'ïle" av Robert Laffont. I den låg ett handskrivet kort med texten: Pour les premier 40 années, mon amour! Je t'aimerai 80 années encore et pour toujours... Undertecknat Gunnel. Min översättning:  "För de första 40 åren, min älskling! Jag kommer att älska dig 80 år till och för alltid." Romantiskt, underbart, rörande. Nu ska jag läsa denna mystiska bok och ta reda på vad den handlar om. Dessutom är det Frankrikes nationaldag idag:-) Passande.

Har inte känt för att baka på flera månader, men i onsdags var det dags! Det blev kladdiga brownies med fudge, vi kan kalla dem godiskakor. Sjuda knäcksmet långsamt så den inte bränns och smälta ner en mörk chokladkaka mot slutet är en fröjd, det hade jag glömt... Vad jag egentligen bakade var en modifierad variant av Skärtorsdagskaka från kyrkkaffeseriens bok Långpannans lov. Långpannas lov och Mera långpannans lov av redaktör Anna Braw är skattkistor av inspiration. Alain de Botton menar i sin bok Religion för ateister att moderna människor utan religion i sitt liv går miste om många saker, i första hand stöd och gemenskap, men också tidigare generationers visdom. Kyrkkaffet går de också miste om, vad det nu kan ha för djupare betydelse. Skulle vilja diskutera det med filosofen Botton. Ni som känner mig vet att jag har som filosofi att aldrig baka något utan att ändra i receptet. Utgår naturligtvis ifrån att inte ni heller vill baka som någon annan föreslagit och kommer att ign

En gång i tiden trodde jag att jag skulle bli kemiingenjör och började läsa på KTH. Det var mitt livs största misstag, som gjorde att jag fick ta en lång omväg i livet. Jag trodde jag skulle tycka om kemi eftersom jag gillade att baka och smaka på saker, men oj vad jag misstog mig. Och vilka hemska böcker det fanns på utbildningen, tunga nog att knäcka ens rygg och psyke. Innan undervisningen på KTH började var det nollningsvecka. Eftersom kemisektionenes färg var gul fick vi alla en gul plastskål från Ikea att ha runt halsen. Naturligtvis hade jag den otympligaste av tre möjliga storlekar. ”Nollans kroppsdel” kallades den gula plastskålen. Vi fick sjunga ”Lilla David bagare och stora David bagare” och olika kända melodier med ny text. ”Jag hade fyra och sju, men ska det räcka nu, alla är så smarta…” till melodin av ”Only you”. Det räckte inte alls, jag borde ha valt ekonomi redan då. Efter mindre än ett år hoppade jag av och började plugga roliga språk- och filosofik

Éric Emmanouel Schmidt har skrivit den här söta boken, Monsieur Ibrahim och Koranens blommor. Det är en rörande berättelse om hur ägaren till kvartersbutiken tar sig an en pojke som blir föräldralös. Monsieur Ibrahim är en sufier, en av islams mystiker och hans öppenhet och humor är slående. Han säger bland annat att om pojken absolut måste stjäla så föredrar han att det blir i hans butik. Tillsammans utforskar de världen och livet. De ger sig ut på en resa och besöker både kyrkor, synagogor och moskéer. Pojken får gå in med förbundna ögon utan att veta vilken religions byggnad det är. Luktar det rökelse är det ortodoxt, luktar det fotsvett är det en moské. Pojken får lära sig dansa. Också den här boken tål att läsas om och om igen och den är liten och lätt att ta med i sommar.

Under min tid som student i Frankrike lärde jag mig läsa Molière. Molières far var förresten kunglig tapetserare och det var en stor skandal att han inte tog över sin fars yrke utan gick sin egen väg. Han ville skriva tragedier, men lyckades bara med komedier. Molière ska ha dött på scenen när han spelade huvudrollen i Den inbillade sjuke. Vilket liv, vilket mod. I Misantropen blir den surmulne sanningssägaren Alceste förälskad i Célimène, en utåtriktad kvinna som helst skvallrar med väninnorna i sin salong. Alceste anser att man alltid bör vara ärlig, Célimène vill roa sig. Alceste tror att han ska kunna ändra Célimènes beteende. Extra roligt så här i efterhand är att jag själv i Frankrike blev förälskad i en utåtriktad kille som jag naturligtvis inte kunde ändra på. På somrarna festade han hela natten, sov två timmar i bilen och gick sedan till sitt arbete som badvakt, där han sov på stranden. När något barn kastade en boll eller frisbee på honom av misstag kunde han vakna upp.

Vill tacka min lärare i tyska, Frau Herrmann, för att jag numera kan läsa den här boken. När jag hittade den på Goethe Instituts bokbord förra året hängde jag inte riktigt med. Nu vet jag att boken är en pärla. Schweiziska författarinnan Elenore Frey har skrivit den kluriga boken Unterwegs nach Ochotsk, på väg mot Ochotsk. Den verkar inte finnas översatt till svenska. Har en viss förkärlek till schweiziska författare, mer kommer snart. Unterwegs nach Ochotsk är en delvis absurd berättelse om några personer som inspireras av en populär bok i en bokhandels skyltfönster och vill åka till Ochotsk i Sibirien, trots att man kan undra om något över huvud taget kan locka där borta. Stämningen får mig att tänka på Beckets I väntan på Godot. Personerna längtar bort och hämtar kraft i sina drömmar om att ta sig till Ochotsk, men kan det leda till annat än besvikelse? Rör de sig framåt eller sitter de fast?

Ulrika Hoffers trevliga bok om hälsosamma sötsaker hittade jag till specialpris på Akademibokhandeln. Kul, för jag hade tänkt köpa den ett tag. Midsommartårta med botten av kokos, dadlar och nötmjöl var gott. Just nu är det framför allt tid för bokens alla nyttiga glassrecept. Ska köpa pinnglassformar först bara och sedan köra igång:-) Tropisk rysning låter så gott...

Jonas Hassen Khemiris "Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog" i Novellix-serien vill jag särskilt varna för. Den är bland det sämsta jag läst i år. Andra har skrivit den här typen av historia så mycket bättre. Köp Gogols En dåres anteckningar istället, lova mig det. Eller köp ingen bok alls!

Under en period förra året var jag knäckt av mitt uppsatsskrivande och trodde att uppsatsen kanske aldrig skulle bli godkänd, att allt kunde vara förgäves Jag irrade runt på stan, visste inte vad jag skulle göra och hamnade på Sture bibliotek, som ligger så bra till i tunnelbanan med café nära och allt. Där såg jag några ryska noveller i serien Novellix och köpte allihop. De hade ju så vackra omslag, genast kände jag att det fanns hopp om livet och framtiden. I Anton Tjechovs Fästmön får vi möta en ung kvinna som snart ska gifta sig, men inte är glad och undrar vad som är fel. Kvinnorna i hemmet är hämmade och djupt uttråkade, nästan apatiska. Kan familjens gamla vän Sacha få henne på andra tankar? Han har sett mer av världen och drar sig inte för att kritisera på ett sätt som kan verka bryskt, men det är av omtanke. Gogols En dåres anteckningar är en genial, men tragisk historia om en man som gradvis tappar greppet om verkligheten.

Bland de franskspråkiga författarna har jag fastnat för Marguerite Duras. L'Amant/Älskaren är en klassiker och väl värd att läsas flera gånger om (vilket jag gjorde, det är därför den är inplastad), men här tänkte jag koncentrera mig på La Vie Matérielle, en liten lekfull och på samma gång allvarlig bok där Duras med sin särskilda blick skildrar tankar under till synes spridda teman som i en dagbok. Avsnittet "La maison" är det som tilltalar mig mest, där Duras berör kvinnans strävanden, hur hårt kvinnan kämpar och önskar att hon kunde skydda barnen från smärta och lidande, fast det inte tjänar någonting till, det är ju en omöjlighet. Hon tar i "La maison"också upp frågan om att göra sig av med och kasta saker. Hon har kastat och ångrat att hon kastat, men konstaterar att den som inte kastar får ägna hela livet åt att arkivera och ordna livet. Duras blandar högt och lågt och går djupt in i det mänskliga, det som skulle kunna ses som struntsaker, men som rymmer

Den författare jag värderar högst i landet är Torgny Lindgren, som har förtrollat mig med Till Sanningens Lov och Norrlands Akvavit. (Till Sanningens lov går att få tag i på biblioteket och antikvariat. Norrlands Akvavit finns fortfarande att köpa som pocketbok.) I Norrlands Akvavit möter vi en före detta väckelsepredikant som nu förlorat sin tro och åker tillbaka till orten där han frälst så många för att försöka avfrälsa dem. Huvudpersonen cyklar runt i bygden och möter människorna som bor där. De kluriga karaktärerna talar djupsinnigt och mångtydigt om högt och lågt med den humor som kännetecknar författaren. Lindgrens böcker tål att läsas flera gånger och alltid finns det något nytt att upptäcka som man tidigare inte lagt märke till. Det är kännetecknet för en riktigt bra bok. Norrlands Akvavit i pocket är värd betydligt mer än de 59 kronor jag en gång betalade på Pocket Shop Götgatan. Tack Adrienne för att du invigde mig i Torgny Lindgrens magiska värld!