Ordbrand av Nima Dervish

 

Ordbrand innehåller Nima Dervishs samlade krönikor med extra kommentarer, både från läsare och honom själv. Vad roligt jag har när jag läser den, har inte skrattat så mycket på länge. Pastor Runar blir hotad av extremister och Nima raljerar över hur svårt det måste vara att få tag på Runar, som håller till på Stureplan, där inte vem som helst släpps in. Arla hotas av bojkott efter en viss karikatyrkris och Nima, som annars inte dricker mjölk, vill stödköpa Arlas produkter. Han undrar också om gud skulle kunna anmälas till Amnesty för korsfästelsen av Jesus.

Nima tar sig an ämnen som hur det skulle vara om män hade mens och hur jobbigt det är att gå och tvätta kalsongerna i tvättstugan på vintern, vilket gör att ett lager fulkallingar absolut behövs. Krönikorna om hårdrock hoppar jag dock över eftersom jag inte är tillräckligt insatt.

Krönikorna blir alltmer allvarliga ju längre in i boken man kommer. Nima ifrågasätter om den som bor i förorten verkligen är utsatt och pekar på alla de möjligheter som finns med skola åt alla, studielån, företagsamhet och så vidare. Han inspireras av buddhismen och odlar sin tacksamhet.

Jag saknar verkligen Nima Dervishs blick och humor. Det är så synd att han har slutat skriva, men jag förstår honom. Det var säkerligen inte lätt med reaktionerna på de provokativa texterna. Vad gör Nima Dervish egentligen nu för tiden? Skriver under pseudonym, har ett vanligt, anonymt jobb? Jag vet inte, men önskar han kom tillbaka. Det gör han nog inte, men jag är oerhört tacksam att hans samlade krönikor finns att ta del av. Missa dem inte!