bokkällan

När Wladimir Kaminers fru vill uppfylla sin dröm att ha en kolonilott kan han inte förmå sig att säga nej, trots att han tycker det är en usel idé. Efter en period av köande ringer en dam och erbjuder en kolonilott. Wladimir säger att hon har ringt fel, men frun är den som svarar när det ringer igen. Har frun väl bestämt sig för något blir det som hon vill. Kaminer och hans fru blir introducerade till sin nya kolonilott och det visar sig att han knappt ens på ryska vet vad växterna heter. Barnen är överlyckliga över mulltoan. Beroende på vem som frågar hittar de på nya, roliga namn till en viss okänd, blå blomma som finns i överflöd och som de verkligen borde veta namnet på. Wladimir Kaminer har räddat min sommar, kanske kan han rädda hösten också. Jag vill också ha en kolonilott förresten och barn som kan följa med dit.

Vill man lära sig Wittgensteins filosofi finns det bättre böcker, men den här biografin är kvick, underhållande och tänkvärd. Det krävs att man är annorlunda för att göra avtryck. Wittgensteins liv var inte lätt och ofta motsägelsefullt. Han var inte särskilt sympatisk och hade förmodligen aspbergers syndrom, även om den termen inte fanns på hans tid. Wittgenstein deltog i kriget och tog på sig farliga uppgifter eftersom ha hoppades få dö, men han klarade sig helskinnad och fick tapperhetsmedaljer. Han hade en enslig stuga att filosofera i, men såg till att den låg väl synlig så att andra skulle veta var han befann sig. Att han lyckades smickra in sig hos Bertrand Russel är ganska otroligt, Wittgenstein var ofta fräck och sökte upp människor vars stöd han ville ha. Hans egensinnighet inger respekt.

De flesta av er känner nog till handlingen i Trollvinter, där Mumintrollet vaknar ur vintersömnen och inte kan somna om. Allt är annorlunda, den snövita världen är skrämmande, men också fascinerande. Mamman sover vidare och går inte att väcka. Tur för Mumintrollet att Tooticki bor i badstugan under vintern och inte sover vintersömn. Lilla My hittar på upptåg som vanligt och Isfrun drar förbi. Det gäller att ha respekt för vintern och ta hand om varandra i Mumindalen. Jag har även läst Trollvinter på tyska för att få bättre ordförråd och den var lika bra på tyska som på svenska.

Som kontrast till floden av böcker om hälsomat kan det vara befriande att läsa Karin Ahlborgs "Den föraktade falukorven". Vår vardagsmat är kanske inte så dålig ändå ur näringssynpunkt och är kolhydrater verkligen livsfarligt? Ska vi helt sluta äta sylt och ketchup när det också innehåller värdefulla näringsämnen? Hur höga krav vad gäller mat kan man egentligen ställa på föräldrar som kämpar för att få vardagen att gå ihop? Ska man aldrig få äta något bara för att det är gott? Den här boken kan trösta och befria från dåligt samvete och skrämselpropaganda kring mat. Jag har börjat äta bröd igen, känner inte att jag blev frälst eller kärnfrisk av att låta bli.

Marie Hermansson har skrivit en fascinerande berättelse om den unge Gunnar, som växer upp tillsammans med sin svampkunnige och kvinnotjusande far Holger. Holger leder svampkurser med så gott som uteslutande kvinnliga deltagare, som lockas dit av hans charm. En dag kommer den vackra och charmiga Madeleine till svampkursen och saker och ting ställs på sin spets. Gunnar börjar så småningom ana att han kanske inte hör hemma i skogen med alla svamparna och påbörjar en vandring för att ta sig vidare ut i livet, en process som visserligen står stilla i perioder. Fadern framstår allt mindre som en hjälte och Gunnar finner sig mer och mer tillrätta utanför svampskogen. Av någon anledning har jag läst Svampkungens son flera gånger och varje gång känns den hoppingivande trots de mörka avsnitten. Utveckling är möjlig och kanske oundviklig. Är det så att vi med tiden hamnar rätt? Jag vill tro det.

Här får vi ta del av Yves Saint Laurents livskamrats brev till den bortgångne Yves (boken finns på flera språk, bland annat franska och svenska). De möts som unga och är inte alltid trogna mot varandra, men får femtio år tillsammans och delar kraftiga toppar och dalar. Yves blir med tiden en hyperkänslig själ, märkt av psykisk sjukdom och tidigare drogmissbruk, men framgången med modeskapandet fortsätter. Pierre och de andra på modehuset skyddar Yves från omvärlden och håller inne med allt som bara skulle oroa honom i onödan. Yves och Pierre delar flera stora projekt; modehuset, konstsamlingen och Marjorieträdgården. De har ett stort, socialt umgänge och förstås en distinkt smak. Efter Yves död auktionerar Pierre ut konstsamlingen och det är auktionen som driver handlingen i breven framåt. Kommentarer som att de egentligen inte brydde sig om pengar eller att föremål inte var så viktiga får man ta med en stor nypa salt. Kärlek kan vara ett beroende där man inte klarar sig utan var

Ulrika Davidsson har skrivit många kokböcker, men GI för hela familjen är den bästa, kanske för att jag har barnsmak när det gäller mat. Recept finns på grytor, bröd, vegetariskt, frukost, mellanmål och kötträtter. Till och med fiskbullarna med curry är goda! Smoothies och söta bilder gör inte boken sämre. Det här är den mest använda kokboken jag någonsin har haft. Jag använder den oftare än Vår Kokbok och hittar nya recept i den trots att jag har haft den i sju år nu.  Här följer mitt recpet på mysli, inspirerat av Ulrikas: 1 dl havrekli 4 dl havregryn (dinkelflingor är dyrt...) 1dl solroskärnor 1 dl kokosflingor (mycket kokos ska det vara!) 0,5 dl linfrön 100 g hackade mandlar eller hasselnötter 3 msk rapsolja 1 msk honung eller sirap 1,5-2 dl vatten (mer vatten behövs när havrekli är med i receptet) Blanda alla ingredienser, bred ut på bakplåtspapper i en långpanna. Ställ in i 200 graders ugnsvärme i 10 minuter. (Nu ska det vara färg på ytan.) Ta ut, rör om orden

Igår var jag på Goethe Instituts bibliotek. Just nu är det Berlintema och jag lånade Ich bin kein Berliner av Wladimir Kaminer, en humorbok och turistguide till Berlin. Undertiteln är "En reseguide för lata turister". Älskar sådana tillägg till titlar. Författaren skriver flygande lätt med en underhållande journalistisk stil.Till och med björnarna som dricker öl på omslaget är söta. Varuhusen i Berlin förknippas här med zombiefilmer, hoppfulla berlinare från både öst och väst skickar levnadsberättelser till författaren i hopp om att få bli omskrivna. I Västberlin ser sig tydligen alla som hjältar. När författaren träffar en trevlig, äldre man visar det sig oftast vara en tidigare Stasimedarbetare. I slutet av varje skruvat, kort kapitel knyter Kaminer ihop det hela och ger personliga tips på platser att besöka. Jag blir nog tvungen att köpa den här boken på nätet så att jag kan skriva så många kommentarer med blyerts jag vill i den! Tack Goethe Institut för läsningen.

Varning, den här boken har ingen blygsam omslagsbild! Under min studietid i Frankrike talade en av mina lärare entusiastiskt om antikens poesi. Väl hemkommen till Sverige köpte jag Ovidius Amores, som jag tyvärr inte kan läsa på latin. Den latinska texten står med i boken på vänstra sidan med den svenska översättningen på den högra. Ovidius blandar mytologi och egna erotiska erövringar och äventyr med kommentarer som "jag hoppas det ska bli hans sista kalas" och "stänger du älskaren ute, vad gör du då med en ovän?" Jag stöts bort av din lösaktighet, lockas dock av din skönhet, avskyr moraliska fel hos dig men åtrår din kropp. (Amores s. 183) Livet går upp och ner, från kärleksrus till olycka och om igen. Ovidius beklagar sig över människornas brister och svek, men vill ständigt ut och bli förälskad igen, inte alls olikt dagens unga människor. Han uppmanar även en kvinna att sluta färga sitt hår, då det har blivit förstört. Ovidius humor är överraskande mod

Karen Armstrong är författare och religionshistoriker. Hon är garanterat en högkänslig person, som jag skrev om i förra inlägget. Armstrong har skrivit många böcker om religion, men här tänkte jag fokusera på hennes biografi Spiraltrappan. I Spiraltrappan får vi följa Karen från tiden då hon hoppar av som nunna, genom studier under det fria 70-talet, arbete som lärare och vidare ut i livet, ett liv som så småningom gör henne internationellt känd. Flera gånger tänker hon att det är kört, att hon har kommit vilse och inte kan ta sig vidare. Hon är misslyckad nunna, avhandlingen hon skriver leder till ett oväntat, ovanligt händelseförlopp och en sjukdom ser ut att hindra henne. Ändå kommer hon hela tiden vidare, bättre rustad och det är som om de svåra perioderna egentligen var meningen. På sin väg träffar hon många underbara människor, men tillbringar en stor del av tiden med tyst skrivande i sitt hem. Hoppas att fler kommer att inspireras av Karen Armstrongs liv och böcker.

Den högkänsliga människan av Elaine N Aron har varit en oerhört viktig bok för mig. Synd bara att den inte fanns att läsa när jag var tonåring. Att uppfattas som blyg eller introvert behöver inte betyda att det är något fel på en! Tvärtom, som bland annat Jan Gradvall beskrivit i en krönika, kan det vara en stor tillgång: www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=862 Runt 15% av alla människor är högkänsliga, de tar alltså in sinnesintryck starkare än icke högkänsliga. Elaine N Aron lär oss vad högkänslighet är och hur högkänsliga kan planera sitt liv för att undvika att överstimuleras av intryck och bli utmattade.Som högkänslig kan det vara svårare att få kärleksrelationer att fungera eller att hitta ett arbete där ens kompetens kommer till sin rätt. Som tonåring trodde jag att enda vägen framåt var att lära mig bli mer rolig, social och utåtriktad. Nu lever jag med mig själv som jag är istället, men det är sorgligt hur låg acceptansen kan vara för tysta, eftertänksamma personer.