Kulturella misslyckanden -KTH och persiska kompisar

Jag lämnade som 19-åring det Gotland där jag aldrig trivts, bara för att hamna på en högskola i Stockholm där jag inte heller trivdes. Jag träffade dock några kompisar och de flesta var iranier.

Självklart blev jag kär i en av iranierna. Han var upptagen och intrigerna började. Efter en termin visste jag att jag måste sluta på skolan.

Iranierna var smarta, hade ofta lärt sig matte i hemlandet med betydligt högre krav. De utklassade oss svenskar på matte och det mesta andra också faktiskt. De var snygga, sofistikerade och kunde föra sig.

En iransk kompis som flyttade vidare till Norge menade att hon hade svenskt självförtroende. Knappast kära du! Jag känner igen persiskt självförtroende när jag ser det. Svenskt är bara jantelagen.

Behöver jag nämna att den persiska killen dumpade mig och sin svenska flickvän och skaffade en persisk tjej med guldskor? Jag kom inte över det på flera år.

Under tiden bytte jag KTH mot arbete på äldreboende och studier i franska. Mina höga ambitioner sänktes rejält.

Jag flyttade till en sliten studentkorridor och träffade svenska vänner.