Det här med att föda barn

Är det någon som är glad här? Kanske kvinnan på omslaget. Jag är inte glad.

Trots att jag läst Susanna Helis bok Föda utan rädsla gick det inget vidare när det var dags. Barnet kom i och för sig ut den vanliga vägen och jag sprack nästan inte alls, vilket jag är djupt tacksam över. Amma kunde jag och min son mår bra, trots det är det något som skaver. Flera saker faktiskt. För det första hade jag inte frågat mig själv vad som faktiskt skulle kunna hjälpa just mig om jag upplever det mest smärtsamma jag vart med om. Jag trodde att jag var mer smärttålig, men det är jag inte! Jag hade helt enkelt inte upplevt smärta förut, bara lite mensvärk och ont efter ett kejsarsnitt, men det var ingenting jämfört med förlossningssmärta. Ordet smärta vill jag egentligen inte använda i det här sammanhanget, utan jag säger tortyr. Det är ärligare. Tyvärr, ordet smärta räcker inte till. Smärta är för mig molande värk eller att slå en tå i ett stolsben. 

Redan hemma när värkarna började gjorde det mycket mer ont än jag kunnat föreställa mig. Jag kunde inte ta värkarna stående och blev till slut liggande skrikande i soffan. Inte bra förstås och naturligtvis inte alls det som rekommenderas. Rött ljus och underkänt redan innan det hunnit börja på allvar! Så här i efterhand har jag hittat en position halvsittande med armarna på en soffa som kunde ha fungerat, men det är så dags nu. Det lär även finnas en akupressurpunkt på hälen som kunde ha varit värd att prova.

I Susanna Helis bok kan man få intrycket att bara man slappnar av gör det inte ont och allt ordnar sig. Det låter ju bra, men problemet är bara att om man har svårt att slappna av i vanliga fall, hur ska man då kunna göra det i en helt ny situation med överväldigande smärta? Man kan ju inte direkt öva med smärtan påslagen... Man kan öva andning och så vidare innan, men hur ska man kunna göra samma sak medan ens kropp tycks slitas sönder?

Nej Susanna Heli, jag betraktar din bok som en bok för vårdpersonal och doulor, men förmodligen är jag bara ledsen, bitter och känner mig misslyckad.

På sjukhuset fick jag till slut epidural för att förlossningen inte gick framåt på flera timmar. Den hjälpte fint och snabbt, men babyns hjärtljud gick ner när jag fick den och det blev läskigt ett tag. Jag fick dropp för att stanna upp processen, sedan värkstimulerande dropp, "vanligt" dropp med socker och salt och flera andra typer av läkemedel direkt in i blodet. Inte så naturligt och inte alls vad jag tänkt mig! Jag undrar faktiskt vad gud höll på med när han skapade kvinnan. Förmodligen skulle världen vara ännu mer svårt överbefolkad om det var lättare att föda barn...

På slutet av förlossningen är det ett enormt tryck nedåt och det känns som om barnet ska komma ut där bak istället för där fram. Jag kände mig som om jag blev utkastad från ett hopptorn gång på gång och hamnade snett i vattnet och slog mig hårt på vattenytan, sjönk och försökte flyta upp igen utan att drunkna. Flera gånger tänkte jag att det kanske vore bättre att dö än att föda barn. 

För att få ut barnet behövdes mer personal som instruerade mig och hjälpte till. Det visade sig att barnet vägde ett halvt kilo mindre än vad som uppskattats vid ultraljudet. Även denna gång fick jag ett litet barn och den förebyggande behandlingen hade inte hjälpt mot tillväxthämning hos barnet. Är det ett straff för något? Jag bara undrar.

När barnet kommit ut tänkte jag "nu ska jag aldrig mer ha så här ont, jag ska tacka gud för varje dag utan smärta efter det här". Så fick jag en blödning och en läkare tryckte mig hårt på magen och jag slog panikartat med händerna, för det var tortyr igen. 

Utan modern sjukvård kunde jag betrakta mig som flerdubbelt död. Ingen vacker tanke! Sjukvården håller liv i oss, annars hade särskilt kvinnor och barn dött på löpande band, precis som de gjorde en gång i tiden och som många kvinnor fortfarande gör ute i världen.

Hur kan det vara så svårt att föda barn, efter alla tusen år av evolution? Motverkar skaparen sitt eget syfte, eller tycker han om att plåga människor? Jesus fick visst hänga på korset, man anar något här. Tydligen är det inte meningen att vi ska skonas, eller är allt en väl dold hemlighet?