Att vara mamma -Vad jag trodde och hur det blev

Som 30- åring ville jag väldigt gärna ha barn och undrade om jag skulle få några. När jag var 34 föddes min dotter en månad för tidigt mitt i vintern. Hon var så söt, men så liten, vägde 2 kilo ganska precis och behövde mat ofta hela dygnet.

Efter två år föddes lillebror. Jag var så glad att få en son också. Min dotter var inte lika glad och har bråkat med lillebror i flera år.

Jag hade tänkt att barnen skulle leka fridfullt i vardagsrummet medan jag drack te och läste i köket. Så blev det inte! Istället har jag fått sära på barnen så att lillebror inte blir slagen.

Barnen kan ha svårt att aktivera sig själva och tröttnar fort på leksaker.

Lillebror brukar vara lugn och snäll. Storasyster är snäll i skolan, men stökig hemma. Häller ut tvål, stökar till när hon bygger koja och går ut på balkongen fast hon inte får...

Betyder det att min dotter är en dålig människa och jag en dålig mamma? Hur kan sonen vara lugn när dottern inte är det?

Det verkar dessutom som att barnen är mycket snällare hos sin pappa.

Min dotter kan säga till mig att jag är ful, inte kan borsta hennes hår och har en tjock rumpa. Var är drömmen om den lyckliga småbarnstiden?

Just i år när dottern är 7 år har det börjat gå lite lättare. Hon bråkar inte så ofta med lillebror och slår honom inte. 

Nu får vi se om jag kan börja ta med båda barnen på utflykter i stan, eller om det blir för stökigt.

En gång i tiden drömde jag om att ha tre barn och ofta orkar jag inte ens med de två jag har. Hur gjorde man förr i tiden? Jag fattar inte.