Måste relationer ta slut?

Många gånger har jag varit bitter över att ingen av mina kompisar från grund- och gymnasietiden förblev en god vän.

Jag var en tråkmåns som pluggade och inte gillade att festa.

När jag sedan pluggade och jobbade lärde jag känna folk och träffade goda vänner. Efter att jag fick barn är det inte lika enkelt att ses.

Många av dem jag lärde känna försvann igen. Det är nästan så att jag nynnar på Gyllene Tiders När alla vännerna gått hem.

En pojkvän jag kunde ha gift mig med är fortfarande bitter för att vi inte gjorde det, men lite vänskap har vi kvar. Han är högavlönad EU-medarbetare. Hade jag gift mig med honom hade jag nog varit hemmafru.

En tidigare killkompis har jag förlorat kontakten med sedan han fick sitt andra barn. Förmodligen har jag sårat honom på något sätt. Förra året var jag på hans 40-årsfirande, sedan har det varit tyst. Tidigare önskade han att våra barn skulle bli goda vänner, nu ses vi inte alls. Jag borde försöka reparera det här, men det blir nog aldrig av.

Tänk att vänskap är så komplicerat.