Det besvärliga i att vara förälder, del 2

Nu har jag separerat från barnens pappa, jag har en egen lägenhet och rår mig själv och barnen. De har blivit större. Barnen behöver ingen barnmat och inga klämmisar, har inga blöjor (inte ens på natten!) och behöver inte barnvagn. Det är fantastiskt faktiskt. 

Dottern är fortfarande avundsjuk på lillebror. Hon brukade riva honom så han fick märken både på armarna och i ansiktet, men det har hon slutat med. 

När barnen är i skolan, på förskolan och hos pappa är de snälla. Hos mig lever de rövare, så jag måste vara en riktigt dålig mamma. De leker inte med leksakerna jag har köpt, utan föredrar annat. Tur att jag inte köpte så många leksaker... Legot står oanvänt (det hade de ärvt). Brio tågbanan används inte, Duplo var aldrig populärt. De pusslar inte och verkar vara för små för att spela spel.

Uno-kortleken har de kastat i högar på golvet. De leker gärna genom att bygga koja i soffan och förvandla vardagsrummet till kaos. I badrummet häller de vatten och häller ut den flytande tvålen. I köket tar de fram bakbunkarna, häller i vatten och sen pärlorna som jag trodde de skulle göra halsband av. Pärlorna flyter i vattnet. Jätteroligt tycker barnen och går i med fötterna. 

På matbordet kladdar de gärna in tomatpuré och ketchup, som de förstås inte får ha. Jag torkar och skäller och de kladdar på nytt. Till slut ger jag upp och slänger ketchupen.

De öppnar min garderob, kastar ut alla kläder och klär ut sig i för stora klänningar och tröjor. Jag säger inte nej eftersom de sysselsätter sig länge och har roligt, men det är så jobbigt att hänga tillbaka allt sedan. De går till köket och häller kryddor och vatten i en bunke, toppar med sönderklippta gummisnoddar och leker att de lagar soppa.

Måltiderna är nästan det värsta. Ofta vill de inte ens komma till bordet och när de sitter vid bordet kan det vara bara dottern som äter. Lillebror är ofta inte hungrig (förutom klockan åtta på kvällen förstås, när de borde gå och lägga sig. Då vill han ha en macka).

På lördagar vid lunchtid går vi därför till Burger King de helger jag har barnen. Där äter barnen nuggets och pommes med god aptit och dricker äppeljuice. Jag äter en fiskburgare, men inga pommes. De sitter fint vid bordet som de ska, men bra föräldrar ger väl inte barnen Burger Kings mat? När de nu har ätit bra till lunch så är det ingen katastrof om de inte äter kvällsmat (eller jo, det känns hemskt när de inte äter).

Innan jag fick barn trodde jag att barnen skulle leka i barnrummet medan jag skulle sitta i köket och dricka te och läsa en bok. Mina barn hade andra planer. De börjar gärna slåss så att jag måste kasta allt jag har för händer och sära på dem. Jag blir för lätt arg och skriker istället för att prata ordentligt med dem. Skrikandet har inte önskad effekt, som jag trodde att det skulle ha innan jag fick barn. 

Jag har alltså barn som leker kuddkaos, häller vatten och pärlor i bakbunkar, slösar bort den flytande tvålen och kladdar ketchup på bordet istället för att leka med sina dyra leksaker. De är i alla fall påhittiga, det kan jag ge dem. 

Ibland tänker jag att man borde ha programmerade barnrobotar istället. De börjar varje dag med att säga "mamma jag älskar dig" och äter frukost med berömligt bordsskick. De tar bort tallriken och leker lugnt och länge med pussel, tågbanan och lego. Klär på sig själva, går på toa utan tjat och borstar tänderna gör de förstås. Bara håret behöver jag hjälpa till med. Ritar gör de i timmar. Till lunch äter de med god aptit och tackar för maten. Sover middag förstås, så att mamma får lugn och ro. De kanske till och med hjälper till att städa undan och laga kvällsmat. Då skulle jag känna mig som en bra mamma, men vore det inte något fel med det hela? En barnrobot som aldrig bråkar, kommer med uppmuntrande ord och sysselsätter sig själv, är det framtiden?

Nu är det långt ifrån några barnrobotar jag har, utan riktiga barn. En del av mig skulle vilja ha ett barn till, men jag orkar inte. Förr i tiden hade föräldrarna tio barn, men jag klarar knappt av två. Något måste jag har gjort rejält fel och jag fattar inte vad, skulle behöva fråga gammelfarmor Signe med 11 barn, men hon är död sedan många år. Hur får man ihop livet med fler än ett barn? Kan någon snälla förklara?