Det besvärliga i att vara förälder

Det började bra. Jag var gravid och överlycklig, mådde toppen dessutom (men inte när jag åt apelsiner). Och det var en flicka i magen, precis som jag hade önskat mig.

När min dotter föddes blev det en månad för tidigt med kejsarsnitt. Jag visste inte att havandeskapsförgiftning fanns, men det drabbade mig. Egentligen hade jag tur och dottern mådde bra, men jag var bitter. Inte ville hon amma heller och vi hade inga kläder i storlek 44. Hur som helst, det gick bra och dottern växte som hon skulle och blev större.

När jag skulle föda lillebror två år senare tänkte jag att jag ville dö, för jag kunde inte med smärtan. Jag kände mig fruktansvärt misslyckad. Kvinnor har väl fött barn i alla tider och så stod jag inte ut. (Många har strukit med också, men ändå. Borde det inte gå lättare?) Lillebror vägde 2,4 kilo fast han var född i normal tid efter nio månader. Han fick gulsot och hamnade på Neo, trots att han inte var en "riktig" neo-bebis. Amma gjorde han dock bra.

Den som inte var glad var storasyster. Hon ville hela tiden sitta i mammas knä när jag tog hand om lillebror. "Sitta mamas knä, sitta mammas knä", skrek hon. Jag försökte ha båda i knäet samtidigt och det gick inte så bra, dessutom orkade jag inte det egentligen.

Barnens pappa ville inte ha ett barn till egentligen och hjälpte inte till så mycket. Han gick aldrig ut med barnvagnen och ville inte ta promenader med oss allihop. Vi separerade.

Jag sov uselt med ett barn att amma som vaknade varannan timme. När jag låg hemma på golvet mitt på dagen och inte orkade och barnen nästan krälade över mig, ringde jag deras pappa och frågade om han kunde komma hem tidigare från jobbet. Han sa nej. Jag låg kvar ett tag, men reste mig sen.