Att sitta vid dödsbäddar -Vackra minnen

Mina anhörigas dödsbäddar har jag inte suttit vid, eftersom de avled så hastigt och utan förvarning. I äldrevården har jag dock suttit vid dödsbäddar.

En kvinna låg för döden och hade slutat äta. När jag kom med matbrickan frågade hon om hon kunde få slippa att äta. "Du behöver inte om du inte vill,  men vill du ha lite glass" försökte jag. Hon åt glass på tesked som jag gav henne. Hon ville höra om jag hade någon fästman. Jag hade just gjort slut med min italienska kärlek, men ljög och sa att det hade jag. Berättade något kort om mitt ex.

Det var en fin stund och nästa gång jag jobbade var hon död. Hennes "gubbvän" (en granne till kvinnan som dött) stod i ett fönster och såg hur hennes saker kördes bort. Jag gjorde honom sällskap en stund.

En annan kvinna låg för döden i ett stort hus, det här var hemtjänsten där jag också hoppade in. Hon hade katt, som oftast gömde sig när hemtjänsten kom. Men när jag kom låg katten kvar på hennes säng!

Jag hade egentligen ingen aning om hur man tar hand om döende människor. "Ligger du bra i sängen? Fryser du?" undrade jag och tänkte på mina egna kalla fötter. Jag värmde den gamla damens fötter försiktigt med mina händer och satte på raggsockor. "Du gör mig så lugn", sa hon och det glömmer jag aldrig att hon sa. Nästa gång jag jobbade var damen död. 

Kort därefter slutade jag som vårdbiträde. Några äldre kollegor hade blivit arga när det avslöjades att jag tjänade mer än de. Hemtjänsten hade generellt högre löner än gästhemmet där jag arbetat mest. Jag kände att det var dags att sluta. Snart skulle Manpower anställa mig som receptionist. Det var dags att gå vidare, ödmjukare och lite klokare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lactacyd tvål räddar håret

Matuppror vecka 12