Mina föräldrars förkärlek för gräl

Igår när jag var på Ikea tänkte jag tyvärr på hur mina föräldrar aldrig kunde göra något ansträngande tillsammans utan att gräla. Det finns mycket att gräla om på Ikea; vart man ska gå, vem som hittar sämst, hur mycket pengar man ska spendera och på vad, vad som egentligen är snyggt, om man ska äta något och när och så vidare.

En gång skällde min mamma ut hela familjen på Ikea för att vi ville ha de gula prylkassarna vid bordet när vi åt lunch. De skulle ju hänga på krokar utanför och det var inte förhandlingsbart enligt mamma. Igår såg jag flera personer (inklusive jag själv) som hade gul kasse med sig vid matbordet.

Det låter säkert präktigt och är kanske inte sant, men jag tycker att jag har lärt mig något om mina föräldrars hopplösa gräl. Ingen ville erkänna att de kunde ha fel och det var så mycket prestige om struntsaker. Jag tycker faktiskt att det kan vara bra att säga att man har fel, bara för att slippa bråka eller att strunta i saker som man skulle kunna bråka om. Det leder ju ingenstans. Då kan det bli en positiv spiral där man är generös mot varandra och kärleken kanske kan växa. 

Igår gick vi flera varv på Ikea på fel våningsplan och letade efter handdukar. Jag trodde att mitt sällskap hade fel, men gick ändå med. Det visade sig att jag hade rätt om vilket våningsplan som hade badrum, men det gör väl ingenting? Vi fick motion (köpte kanske andra onödiga prylar) och jag hittar ju oftast sämst annars.