Gick på bio ensam

Eftersom nästan ingen vill se filmerna jag gillar fick jag gå ensam. Son of the Mullah av Nahid Persson Servestani är naturligtvis ingen upplyftande film, men en viktig film.

Innan filmen började på Victoria satt jag på en bänk på Skånegatan. Där blev jag ombedd att vakta en loppis åt en dam som sålde gamla saker vid ett bord. Hon skulle gå på toa bara. Damen var 70 år gammal med en förälder från Palestina och en från Iran. Just idag hade hon inte sålt bra. Hon köpte tydligen upp saker från dödsbon till sin loppis och hade nu för mycket.

Damen med loppisen trodde att jag gick på gymnasiet. Jag berättade att jag är 40 år och har två barn. Jag tipsade Damen om att se Barbie-filmen. Den har psykologiskt djup! Hon trodde det var en film för barn. Nej sa jag, den handlar om Ken som känner sig överflödig.

Jag gick till bions café och satt där i en timme. Dum tid att filmen börjar klockan åtta. När filmen sedan började var vi nio personer som kommit för att se den. Snart tas nog filmen bort från repertoaren. Folk vill ha underhållning, inte allvarliga historier.

Filmens huvudperson Zam (han har ett långt, krångligt förnamn) lever gömd i Paris och publicerar oppositionella nyheter om Iran på webben. Det är naturligtvis ett svårt och farligt liv. Han kan inte gå ut och hälsan blir starkt lidande. 

Zam har en fru och två döttrar. Frun träffade han tydligen när han satt i fängelse. Många saker i filmen är svåra att hänga med i. En kuslig stämning håller i sig. Vem kan man lita på?

Jag är glad att jag kan gå ut och röra mig fritt. Men gör jag något som är viktigt och betyder något? De flesta av oss är inte beredda att riskera livet. Finns det något jag borde stå upp för?

På vägen hem sprang jag till tåget mot Märsta och hann precis med.