Reseminnen: Solsting på väg till Lyon från södra Frankrike

Benoit från Frankrike är en underbar reskompis och god vän, men vi har inte setts på riktigt sedan 2011. Han är ljudingenjör och jobbar jämt, reser i jobbet också.

När vi var yngre tog han med mig till Södra Frankrike där han pluggade. En dag var vi ute och badade. Benoit snorklade och jag väntade på att han skulle komma upp ur vattnet, men han snorklade glatt vidare.

Av någon anledning var vattnet iskallt, men luften het. För het för mig. Jag stod med vatten upp till knäna för att svalka mig och hatten måste jag ha glömt hemma. 

Solen stod i zenit, det fanns inte skugga någonstans. Det är enda gången jag har upplevt det. Jag visste att jag inte tålde det här, men jag klarade inte av att bada i så kallt vatten.

Efter lång väntan kom Benoit upp och vi åkte tillbaka hem.

Dagen efter tog vi tåget tidigt på morgonen till hans hemstad Lyon. Ju närmare Lyon vi kom desto mer feber fick jag. Benoit ville inte tro på mig när jag sa att jag var sjuk. Vi skulle ju ut och festa med hans kompisar och han trodde att jag bara ville ha en ursäkt för att slippa gå på fest.

I Benoits föräldrars hus fick jag ligga på soffan med katten. Jag hade 39 graders feber. Benoit ringde den franska sjukvårdsupplysningen. "Det är min tjejkompis som är sjuk. Hon har mycket feber. Hon är skandinav." "Aha skandinav" sa sjukvårdsupplysningen. "Feber sa du? Solsting? Hon måste dricka mycket, det är allt."

Jag låg på soffan och undrade om jag skulle bli långvarigt sjuk och inte kunna åka hem om två dagar. Jag pillade på mitt armband med turkosa pärlor, men då gick det sönder och pärlorna spreds ut på golvet. Benoit fick plocka upp dem, för jag orkade inte.

Den kvällen sov jag tidigt. Nästa dag vaknade jag klockan åtta, mådde toppen och all feber var borta. Jag var så lättad! Sällan har jag varit så glad. Nu skulle vi ut och titta på Lyon...