Min fiktiva dejt: med prästen

I min församling arbetar en relativt ung präst som ser bra ut, är social, rolig och håller inspirerande predikningar.

En gång  berättade han i en predikan om sitt unga jag, som låst in sig på rummet och var arg. Plötsligt knackade mamman på dörren och frågade om han ville ha pannkakor. Snart var han glad igen. Prästen menade att hur vi än gömmer oss, kommer gud ändå att knacka på dörren och fråga om vi vill ha pannkakor. En vacker bild!

Vi får anta att det är många som har ett gott öga till prästen och med största sannolikhet är han gift. Om jag nu får leka med tanken, tänk om han var singel och just jag fick chans att gå på date med honom. Hur skulle det vara? Vi skulle nog göra bäst i att besöka ett café längre bort, det är ju alldeles för många som känner prästen och skulle komma fram och prata. 

Vi betalar var för sig, vi är ju jämställda. Tårtbit för mig, bulle för prästen. Han dricker kaffe (synd, jag gillar ju som bekant te). Prästen vill sitta i ett lugnt hörn. Kanske har han fortfarande prästkragen på sig efter en lång arbetsdag. Vad har han gjort idag? Kanske träffat ett par för att planera bröllop eller barndop, haft själavårdande samtal och skrivit på en predikan till söndagen.

Prästen dricker kaffe och äter bulle med stil utan att spilla eller smula. Jag är nervös och skeden mot tårttallriken låter för mycket. Jag vågar inte heller titta för direkt och länge på honom.

Prästen vill inte prata om religion när han är ledig, men jag kan inte låta bli att fråga vem som räknas som en "riktig" kristen. Jag misstänker nämligen starkt att jag inte räknas dit. Enligt Ola Salo är det enbart den som verkligen tror att Jesus dog för våra synder och uppstod som är kristen. Att bara vara "kulturellt kristen", gå i kyrkan ibland och fira högtider räknas inte. 

Prästen svarar undvikande. Självklart finns det flera sätt att vara kristen på och svenska kyrkan är bred, rymmer mycket. Han berättar att han växte upp med kyrka och bordsbön och alltid har varit kristen. Jag kan inte säga detsamma. Samtalet går trögt och jag börjar känna mig generad. Jag har ju sådan respekt för präster. Mina anhörigas död vill jag inte nämna.

Men så berättar jag att det som jag gillade mest med min gamla skola på landet var jul- och påskpyssel, avslutningar och utflyktsdagar. Där var kyrkan ofta med på ett hörn. Kyrkan är en viktig mötesplats och att vara med i en församling ska enligt flera undersökningar vara bra för hälsan och förlänga livet.

Prästen håller ett brandtal för "kyrkan mitt i byn" även i staden och jag kan bara hålla med. Jag får erbjudande om att vara konfirmandledare nästa år och lovar att tänka på saken.

Prästen måste gå, plikten kallar. Någon har ringt (eller ljuger han bara för att slippa mig?) Vi kommer nog inte att ses igen. Jag tröstar mig med att det nog skulle vara hopplöst att vara tillsammans med någon så attraktiv som alla runtomkring här vill prata med och ha en del av.