bokkällan

Mina försök att vara sexig igen kanske leder till att jag tröttnar och ger upp. Igen.  Tidningarna är fulla av sextips och man får lätt intrycket att det handlar om att trycka på knappar. Jag ville mest ha någon att krama. Någon som jag faktiskt känner mig attraherad av. Men nu då? Vad har jag missat? Snart drar jag mig tillbaka till mitt hörn och läser böcker och äter choklad. Kan situationen räddas? Jag tycker ju om personen jag träffar.

Igen har jag svårt att sova. Min son sover som en stock, bara jag somnar inte. Jag ligger och tänker på jobbet, hur alla är naturvetare och smartare än jag. Har jag ens något att bidra med? Är min tid ute? Som barn trodde jag att läkare kunde bota nästan allt, att det famns fantastiska mediciner som bara fungerade. Att det fanns biverkningar och individuella skillnader visste jag inte, eller beroendeframkallande preparat som inte längre skrivs ut. Ibland önskar jag att jag kunde sova i två veckor på något starkt, men så blir det inte. 

Imorgon är andra veckan i rad som USA-chefen ställer in veckomötet. Jag är så glad! Äntligen tid att jobba och så slipper man alla negativa vibbar som omgärdar dessa möten. Jag måste köpa Pepsi och fira helgen i förskott!

Nästa vecka börjar jag lära upp min nya, polska kollega på distans. På ett sätt tycker jag om att lära upp, skapa översikter, instruktioner och lathundrar, men det är ändå sorgligt.  När nya kollegan P är upplärd blir det nog ingen förlängning för mig, hon ska ju ta över jobbet. Lika bra att jag tar ledigt större delen av sportlovet, jag har ju semesterdagar kvar. Och går på halvfart sista tiden??

Igår kväll när jag skulle använda ugnen lossnade det yttre glaset på ugnsluckan. Handtaget lossnade också. Jag brände mig lite på armen och svor till. Är det normalt att ugnsluckan bara kollapsar? Lägenheten är gammal och utrustningen också. Jag har felanmält på nätet och ringt idag utan att få respons. För en gångs skull funderar jag på att gå på Hyresgästföreningens möte. Det finns en del problem.

Idag har jag lagat karelska piroger med en kunnig kompis. Hon har finska rötter kan tilläggas. Det var lite krångligt. En kladdig deg med mycket råg i ska kavlas ut till tunna plattor. På plattorna lägger man lite risgrynsgröt och sedan nyps de ihop. Trots det är pirogerna "halvöppna". Pirogerna bakas i ugn ca 5 minuter. Efter det ska de doppas i en blandning av mjölk och smör.  Jag serverade pirogerna med lite skurna grönsaker i olika färger. Det var gott, men jag föredrar ändå vanliga piroger med köttfärs. Tror jag köper färdig smördeg och gör fler experiment.

Idag passar jag på att kasta dotterns slitna strumpor som inte längre passar. Jag struntar i att de inte får kastas i vanliga soporna. Jag har ingen bil och ingen man som chaufför och kan inte ta mig till tippen. Som vanligt...

Idag klev jag in på Twilfit och frågade om de hade någon enkel bh i 80c. Jag fick till svar att jag antagligen hade en annan storlek hos dem och borde mäta. Med två barn i släptåg var det omöjligt att börja med sådant krångel. Twilfit verkar ha satt i system att ge kvinnor två storlekar större kupa så att de ska känna sig mer attraktiva eller något. Vilken storlek ska då kvinnor med verkligt stora bröst ha? Väl hemma beställde jag gammalrosa underkläder från Lindex. Risken är stor att de inte passar, men retur kan lämnas in i butik.

Ja vad ska man tro, mäns sexlust minskar med åren och kvinnors verkar öka vid 40. Hur har skaparen tänkt här... Unga killar tänker på sex jämt och yngre tjejer blir oftast besvikna på själva akten, kanske till och med så mycket att de låter bli att ha sex eller bara ställer upp för att kunna behålla sin pojkvän. Och som vi alla vet är sexköp inte tillåtet i Sverige.  Jag får inte ihop det och jag är sur att jag inte fått uppleva något trevligt förrän jag blivit halvgammal. Gör om gör rätt, kära skapare. Eller så är det bara något jag inte förstår. Som vanligt.

Som 19-årig, naiv oskuld kom jag till Stockholm, valde fel utbildning, fick börja jobba som vårdbiträde och staka mig fram i tillvaron. Tyvärr skulle det dröja till en ålder av 42 år innan jag ens upplevt tillfredsställande sex eller hittat ett jobb som jag trivs med. Vad kan vi lära oss av detta? Förmodligen ingenting, förutom att "allt har sin tid", som det står i Bibeln.  Mina barn kommer också att få vandra den långa vägen och föräldrarnas goda råd räcker inte långt. Misstagen måste man ju göra själv, det är oundvikligt.

Idag är det vab-dag. Dottern är bättre och kan gå imorgon fredag. Jag lider av sömnbrist och tar nog en sjukdag. Jag är egentligen inte sjuk, men tror inte heller att jag klarar av att jobba.  Att städa däremot går galant! Ju renare golven blir, ju mer det glänser i badrummet och ju mer disk som röjs undan, desto gladare blir jag. Mat har jag också lagat. Jag borde faktiskt inte jobba heltid. Men jobbar man deltid får barnen inte vara heltid på dagis, så det blir ingen avkoppling ändå.  Hur ska man göra för att få ihop det? Hur ska man göra för att kunna sova?

Min gissning är att många människor längre tillbaka inte hade ett bra sexliv. Sex utanför äktenskapet var strängt förbjudet, det fanns inga preventivmedel och förstås inte heller viagra eller olika hjälpmedel. Särskilt kvinnor måste ha lidit, deras man kunde ju ta dem utan samtycke.  Själv har jag egentligen inte upplevt något bra i sängen. Förrän nu. Jag fattar ingenting, vad är det som händer? Har jag blivit äldre bara?  Så känslan av att ha hittat något är inte alla förunnad. Jag får ta emot den som en gåva.  

Sedan min bror och pappa dog har jag nästan alltid svårt att sova. Nu när barnen har varit sjuka är det ännu värre.  Varje dag är jag rädd att jag inte längre ska klara av mitt arbete. Vad återstår mer än sjukskrivning...  Att sova fyra timmar och i enstaka fall sex timmar räcker inte. Skulle folk ha förståelse om jag blev sjukskriven?

Som kvinna glömmer jag ofta bort att mannen inte orkar med när kvinnan pratar för mycket eller för den delen skickar obegripliga sms. Idag tog jag en promenad med "the guy" och var tyst. Han fick prata i 40 munuter. Kanske vi kommer att ses igen senare i veckan. 

En del kollegor jag haft lämnar verkligen bestående intryck. Som sagt lägger jag alldeles för stor vikt vid mitt arbetsliv, men vem kan låta bli att fästa sig vid människor? När jag arbetade på Veolia i Årsta skötte jag administration och fakturor åt fyra fjärrvärmeanläggningar. På två av anläggningarna arbetade teknikern R. Han ville inte medverka till att nya kris- och nödplaner sattes upp på hans anläggningar, trots att det var ett krav. Han kunde storma ut från möten arg som ett bi och skrika "det här har jag inte tid med, det är bara trams".  Det blev alltmer akut att göra något åt R:s anläggningars dokumentation. Jag fick helt enkelt åka dit och tillbringa en dag med R.  R var alltid på plats tidigt, senast sju. Den här morgonen visade han mig runt på anläggningen och berättade om sitt dagliga arbete. Han gillade att hålla anläggningen städad och gå sina ronder. Jag lyssnade uppmärksamt. Efter genomgången blev det fika. Efter det kunde jag prata om dokumenten och vi sat...

Den polska killen är tyst, men i somras var han inte tyst. Då var det ring, ring, kom med oss och gräv på kolonilotten. Vi grävde även när det regnade. Jag smutsade ner mina händer och han tyckte att jag skulle använda handskar. Senare på sommaren vattnade jag och plockade vinbär och skördade lök. Rensa ogräs är jag också rätt bra på! Samt köra bort skräp till deponin. Till allhelgona gick vi i kyrkan, tände ljus och pratade politik. Vi hade faktiskt middagar hos mig där D hade sin son med sig. Sonen är glad i mat, till skillnad från mina barn. Till jul hånglade vi upp varandra i soffan. Ridå. Men vi pratade också. En hel del. Det var väl det som var problemet.  Man kanske bara borde ha sex och i övrigt kommunicera med postit-lappar. Inga långa haranger som kan missförstås. Men jag tycker om D i alla fall, även om han har flyttat in i sin mansbubbla. Han är sällskaplig, eller var. Från sockerärterna (hemodlade) som han bjöd på vid skolavslutningen, jobbet tillsammans på kolonilotte...

Jag sov till 05, vilket är bättre än att bli väckt klockan 02 av ett barn som kräks. Den polska killen är tyst. Jag är inte tyst, det är jag aldrig. Får jag inte prata så skriver jag på papper eller här. Vi berättade saker för varandra jag och D, men vi gör det inte längre. Kanske har vi sagt allt som behövde sägas, fått ur oss det vi skulle. Det var säker dumt det som jag sa, men ska det sluta så?  Nej, nu ska jag göra andra saker, som jag hade velat ge som råd till min dotter. Har man kärleksproblem ska man ha roligt med tjejkompisarna istället. Klockan 11 öppnar second hand-butiken i Häggvik och jag ska titta där med en ny bekant. Ikväll ska jag på bio med en god vän och se Emilia Perez, en märklig trans- och maffiamusikal på flera språk.

Min dejt är sur på mig. Han hatar att höra mig mala på om mitt jobb, kontor, korta kontrakt och sånt. Han har rätt, jag ska hålla tyst. Men faktum kvarstår att jobbet är en mycket stor del av mitt liv och att korta kontrakt är ett högst påtagligt problem. Jag får mala på själv i min dagbok... Som person från Polen avskyr han också att jag läser en biografi om Merkel. Det har jag svårare att smälta. Hon har så klart gjort både bra och dåliga saker men ja, jag beundrar henne. Får man inte det, hon är ju ingen diktator och har såvitt jag vet inte fuskat med kontokort eller gjort sig skyldig till allvarliga förseelser. För att blidka honom hängde jag en påse på hans dörr med torkad parmesanost i kryddburk. Han gillar ju att testa nya matvaror. Varför finns inga riktiga Tarocco han kan få? Jag sitter i klistret. Jag tycker verkligen om honom trots våra olikheter. Han är en hantverkare och jag är en bokmal. Han är omtänksam, men det är så lätt att såra honom. Nu är han svårfångad som bara de...

Jobbet betyder kanske för mycket för mig. Jag gillar ofta mina kollegor som om de vore släkt med mig. När jag satt i reception för länge sedan fick jag lyssna på alla möjliga förtroenden och historier. Jag var så glad att ha ett jobb att jag förträngde att jag var inhyrd. Min tjänst gick så småningom till chefens dotter. Mitt första nederlag. På nästa jobb var alla tekniker och jag var inte specialist, men jag träffade mina barns far. Sju bra uppdrag har jag haft och tre dåliga.  I byn där jag föddes kände jag mig aldrig hemma. Byggnaderna där jag har arbetat betyder mer för mig.

Mitt misslyckade arbetsliv skulle säkert kunna ta upp 20 timmar dyr terapi. Men nu ska vi inte ha så roligt. Jag försökte börja på ingenjörsutbildning, passade inte alls till det. Efter det blev det ingen yrkesutbildning och jag får harva runt som inhyrd administratör. Examen har jag, men i vad? Fråga inte... Jag gillar jobbet, men det är alltid tillfälligt och skapar extra stress. Är jag en sämre sorts anställd? Ja jag tror faktiskt det. Eller vågar jag inte binda upp mig långsiktigt ifall jag inte trivs? Det har hänt att jag har varit på ställen där jag farit illa. Kan jag vila i tanken att jag hittar ett nytt jobb när tiden är mogen?  Jag försörjer mig, men jobbet ger mig ingen status eller högre inkomst. Det är i och för sig inte heller fel att få in så att man klarar sig och kollegor har jag. Men som så många andra önskar jag mig något mer av arbetslivet, som det ofta inte kan ge.

Nu när det är nytt år kan det vara dags att rensa kylen! Att slänga nästan tomma ketchupflaskor, äcklig juice, gamla ostskivor och inse vad man inte mer borde köpa hem. I mitt fall ska jag inte köpa färdiga ostskivor. De går ju inte ens att riva när de börjar bli gamla... Ketchup är det bara barnen som äter, så det får bli små flaskor. Växt-Bregott har min dotter dömt ut som äckligt, så det köper jag inte mer.  Ägg, havredryck, vanlig Bregott och färskost går alltid åt. Detsamma gäller morötter, lök och potatis. Tur att det finns något man gillar!

Jag trodde att Merkels nya biografi skulle vara tråkig. Istället har jag läst de första 100 sidorna i en bok fylld av hopp och klurigheter. För att ha ett någorlunda bra liv i DDR behövde man lära sig att gå runt problemen och det gjorde Merkel. Så småningom faller muren, men vägen dit är lång. Den förra kanslern väljer att inte fokusera alltför mycket på tragiska öden. Istället lyckas hon förmedla hopp. Är detta något hon lärt sig av sin kristna familj och fadern som var präst? Merkel är kvinnan som föddes i väst och växte upp i öst. Det ger henne ett unikt perspektiv. Merkel är visserligen introvert och en vetenskapskvinna, men hon har ett stort kontaktnät redan som ung och känner många människor. Vill man resa och träffa folk är livet i en diktatur naturligtvis oerhört begränsande, men man får göra det som går för tillfället.

Jag måste säga att jag är förvånad över att ikonen Svennis dog med bara stora skulder i bagaget. Jag vill uppmana alla att ta hand om sin privatekonomi! Att hålla nere sina fasta kostnader, prioritera och månadsspara. Ärligt talat förstår jag inte hur man kan fortsätta leva i lyx när fogden jagar en, men vissa lyckas. Det är ens plikt att ta hand om ekonomin, ett absolut krav tycker jag. Dessutom kan det vara kul att hålla koll på ekonomin, men det tycker uppenbarligen inte alla. Vi vanliga människor med vanliga löner kan glädja oss åt att våra dödsbon kommer att se bättre ut än för Svennis. Det kan väl inte vara så svårt.

Merkels nya biografi var så gripande att jag skulle vilja starta en bokcirkel om den. Kanske Goethe Institut skulle vara intresserade? Bäst jag läser ut biografin först så att jag har koll. Men har man bokcirkel blir det svårare att få ihop timmarna på jobbet...  Bokpaket har jag skickat till min gamla lärare! Hoppas det kommer fram med Postnord...

Idag var det inte min dag. Min son är fortfarande inte pigg efter magsjukan och jag kan inte jobba hel dag. Han sov och jag tänkte jobba lite. Bredbandet ville inte och där fick jag sitta och vänta på support som öppnade klockan åtta. Det var svårt att hitta numret till suppporten, allt ska ju vara dolt nu för tiden så att så få som möjlogt ringer.  Flera gånger hade jag startat om min router. Vad supporten gjorde vet jag inte, men nu fungerar det.

Innan jul fick mina barn en Aladdinask av en bekant. Jag gömde undan den i en byrålåda och idag hittade jag den igen... Jag anser att Aladdin och Paradis är väldigt äckligt. Som barn måste jag ha förätit mig.  Nu återstår bara att slänga asken. Jag kommer inte ens att sopsortera den som kartong och matavfall, utan bara slänga allt i brännbart. Adjöss äckliga låtsas-chokladbitar... Förlåt alla som ger bort de här askarna, men Fazers nya ask kanske är ett säkrare kort till nästa jul.

Min son är sjuk och jag kan inte träffa min nya flirt. Vad återstår annat än att drömma om sportlov och påsklov?  Sportlovet är 24-28 februari. Påsken ligger sent i år, skärtorsdagen är 17 april.  Åker barnen bort med sin pappa? Åker jag bort? Min dejt är förresten sur för att jag läser Merkels biografi. Så blir det när man träffar någon från Polen. 

Glöm att jag får träffa min nya date den kommande veckan. Nu är sonen magsjuk, jag kan inte jobba måndag och tisdag och troligtvis blir jag sjuk själv.  Jag springer mellan barn och tvättstuga och vet inte ens om jag ska våga äta något. Städa är det heller ingen ide att göra. Vad ska man drömma om? Påsklov?

Sjukvården skrev ut någon fånig tablett för att jag skulle sova bättre. Det är flera år sedan och den har för länge sedan slutat verka. Inte ens dubbel dos ger effekt.  Sjukvården kan inte göra något åt sömnproblem och de skriver inte längre ut beroendeframkallande preparat. Kanske borde sjukvården lära ut avslappning och andningsövningar. Mitt hopp står till naturliga metoder. Jag som sov så bra en gång i tiden innan barnen kom... Jag misstänker att SSRI var själva anledningen till att jag började sova dåligt. Tur att jag har slutat med det. Dödsfall i familjen är väl ingen anledning att ta medicin heller.  Sex borde väl kunna ge avslappning och ett rus av lyckohormoner, så länge det är med någon man tycker om vill säga. Får se om jag kommer att sova bättre när jag har haft besök...

Nu har allt börjat snurra i samma takt som innan jul på jobbet. Tyvärr känner jag mig inte utvilad. I december hade vi all time high i antal case. I värsta fall är vi på en ny hög nivå som blir permanent.  Just nu avskyr jag känslan av krångliga case som man kanske aldrig blir av med. Den känslan delar jag säkert med alla andra, även om vi inte brukar prata om det.  Och så den eviga frågan om hur länge jag blir kvar... Efter mars vet jag ingenting.

Idag köpte jag en spansk navelapelsin med grönbrunt skal som kallas chocolate orange. Så roligt att hitta en ny sort! Den var riktigt god, nästan i klass med Tarocco måste jag erkänna. Chokladapelsin odlas bara av några få odlare i Valencia och är inte lätt att få tag i. Om du hittar den så köp!!

Både min nya dejt och jag har barn varannan vecka. Nu är våra veckor dock i otakt. I helgen har jag båda mina barn och han är själv. Helgen efter har han barn och jag har inte det. Jag tror jag får ta en till helg med barn för att "byta veckor" med mina barns pappa. Planeringen blev plötsligt inte så enkel. Nästa vecka behöver jag också hoppa in en dag för mitt ex. Hur gör man för att vara rättvis? Vad ska mitt ex tycka om att jag träffar en ny person? Att träffas på lunchen mitt i veckan är oromantiskt. Det här måste jag göra något åt. 

För ungefär tio år sedan läste jag Såningsmannen. Den handlar om kvinnor i Frankrike som är kvar i en by utan män efter ett krig. De ingår en pakt att den första mannen som kommer till byn ska få göra dem alla med barn. Och en man dyker så småningom upp... Nu med krig i Europa ville jag läsa boken igen. Den finns inte på Adlibris och inte på Antikvariat.net utan bara på bibliotek. Idag jagade jag boken på Kista bibliotek. Naturligtvis stod den inte på den hylla där den borde. Biblioteksassistenten har beställt den från Aspudden. Vi får se när den dyker upp i Kista. 

Ibland blir man tvungen att göra vissa saker för att få tag i en bok. Morgondagens uppdrag är att åka till Kista gallerias bibliotek och låna Såningsmannen. De unga män som inte lyder lagen sover väl till lunch hoppas jag.  Delar av boken tänkte jag läsa för min nya flirt, men det är väl bara jag som kommer att tycka om boken på riktigt.

Idag har jag en ledig dag som jag egentligen inte skulle ha. Otroligt att jag inte jobbar... Jag menar, hur ofta är det trettondedag jul på en måndag?  Imorgon har jag ledigt för att mina barn skulle komma hem nu ikväll. Barnens hemresa är försenad på grund av vädret, men det innebär samtidigt att jag kommer att kunna känna mig utvilad för första gången på åtta år, för första gången sedan min dotter föddes! Idag har jag varit i kyrkan på konsert och pratat bort timmar på ett cafe. Så borde livet vara oftare, även när det inte är lördag och söndag! Imorgon är jag också ledig, det är ju fantastiskt. Ännu vet jag inte vad jag ska göra. 

Jag väntar inte på Godot. Istället väntar jag så här års på att världens bästa apelsin Tarocco ska komma från Sicilien. Troligtvis dyker den upp i butikerna i februari. Taroccon är en större blodapelsin, lite gulare i skalet och något avlång. De blodapelsiner som finns att köpa nu är de mindre Moro. Taroccon är inte sur alls, det är den söta smaken som gör den till världens bästa apelsin. Idag skiner solen från en molnfri himmel. Det är tio minusgrader ute, snön gnistrar och folk åker skridskor. Dock kan man inte skala en Tarocco när man kommer hem. Jag väntar också på att mina barn ska komma hem och min nya dejt. Fortsättning följer. 

Det hör inte till vanligheterna att jag är ledig utan barn en lördag, söndag och måndag. Får passa på att koppla av. Imorgon ska jag åka till Stadsmissionen i Solna centrum. Min vanliga second hand har inte öppet på lördagar. Lite shopping på Lidl blir det nog också.  Synd att min nya date är bortrest, men det blir mer avkoppling så här. Ska jag våga köpa lite kortare kjolar och tajtare toppar? Får se vad jag hittar.

Det jag ville komma till genom att skriva alltför långt om mannen från Sardinien var att det var attraktion som fick mig att först undvika honom och senare åka till hans ö på vinst och förlust. Hur kan attraktion ställa till det så och få en att tappa omdömet och göra vågade saker, som att resa långt bort ensam och skicka konstiga brev med mellanhänder? 2004 när det begav sig var attraktionen den starkaste jag någonsin känt. Under julen har jag lyckats strula med min tidigare granne. Jag måste erkänna att den attraktionen är på väg att toppa den jag kände 2004. Det är inte dåligt det.  Hur kan det vara så? Kanske för att han uppvaktar mig på ett sätt som får mig att känna mig kvinnlig. Genusvetare kan dra åt skogen! För lika könsroller är inte attraktivt.  Om jag ska träffa honom igen? Troligtvis. Han är bortrest till 8 januari. 

Idag jobbade jag och de flesta kollegorna var tillbaka. Det var ganska skönt faktiskt. Innan jag fick barn drömde jag om jul med barn, men nu känner jag bara att det är alldeles för mycket jobb. Julen ordnar sig inte själv, det krävs förberedelser. Nu går vi in i januari och det kommer att vara mörkt flera månader till. När februari är slut kanske det börjar ljusna. Igår frostade jag förresten ur frysen. Nu ska jag äta upp infryst mat i några dagar och spara tid och pengar. Två kassar kläder lämnade jag på second hand idag efter jobbet. Det går framåt!

Elisa, som var en pålitlig person, skickade naturligtvis brevet till Ivan fast hon inte visste vad som stod där. Det tog nog en vecka, så svarade han via mail. Jag har mailet utskrivet, men inte här just nu. Han skrev bland annat "jag kunde ju se att du var intresserad när du tittade på mig" och han bjöd in mig till Sardinien så att han kunde visa mig sin ö. Jag var lite rädd, men jag bokade och åkte. Lite högskola och extrajobb missade jag förstås. Jag flög med Ryan air, hittade en tjej som visade mig vägen och korsade Sardinien med buss under en stjärnhimmel. Några minuter stod jag vilsen vid en rosa byggnad, men Ivan kom och hämtade mig som han lovat. En vecka bodde jag i Ivans studentboende. Han tog med mig till sin högskola, på medeltidsmarknad, upp i bergen till en parfymodling, in i en snårig skog för att plocka svamp och jag fick träffa hans föräldrar och gamla farmor. Vi plockade mandariner på en av hans familjs odlingar. Sista dagen såg vi Madagascar på bio. Man kan...

Så småningom åkte jag hem från Poitiers. Jag tog med nöd och näppe mina kurspoäng och på ett sätt kunde jag andas ut. Att vara tillbaka i Stockholm var skönt. Folk förstod mig när jag pratade och jag hade förstått att Sverige var mitt land, att jag var svensk i själ och hjärta. Men ändå... jag kunde inte glömma Ivan. Varje dag tänkte jag på honom, det var som en besatthet. Det fanns bara en sak att göra. Elisa var ju kvar i Poitiers en termin till, det visste jag. Alltså skrev jag ett vanligt brev och skickade det med posten till Mademoiselle Elisa på Boulevard Pont Achard i Poitiers. I kuvertet lade jag ett igenklistrat kuvert med ett brev till Ivan. Om jag minns rätt hade jag till och med franskt porto till Ivans brev, bara inte hans adress.  Jag skrev "Jag är ledsen för allt som har hänt. Snälla Elisa, kan du skicka det här brevet till Ivan. Det skulle betyda mycket."

Jag flyttade in på klosterboendet. Den ordentliga italienska killen tog över mitt rum och han hjälpte mig få med alla saker till mitt nya boende. Han hette Alessandro. Mitt liv blev bättre och jag kunde andas igen. Jag fick nya vänner, några av dem japanskor och sällskap till middagen. Men jag kunde inte sluta tänka på Ivan. I efterhand fick jag veta att Alessandro snabbt blivit vän med Elisa och Ivan. Alessandro var strängt religiös och letade bara efter en kvinna att gifta sig med, inget tillfälligt. Trots det blev han god vän med festprissen Ivan. Det gladde mig att jag gett de andra en vän och att det sociala livet nu flöt på i mitt gamla boende. Jag gick ensam på Poitiers gator och tänkte på att jag egentligen skulle ha velat lära känna Ivan. Men han hade ju ständigt nya kompisar, nya tjejer. Han hade tröttnat på mig fort. Kunde någon vara unik för honom?

En dag var jag trots allt lite social och hamnade på en picnic. Där pratade jag med en lugn och ordentlig italiensk kille och det visade sig att han ville hyra ett rum. Kanske kunde allt gå i lås. När hyresvärden kom på besök för att samla in hyrorna berättade jag att jag måste flytta och att det fanns en annan möjlig hyresgäst. Jag var inte så snäll mot Ivan när jag vinklade det som att jag måste flytta på grund av trakasserier från honom. Sanningen var väl att jag började falla för honom och jag var tvungen att bo kvar tre veckor.  En kväll stod Ivan plötsligt utanför min dörr och grät och jag släppte in honom. Han sa att han inte ville se mig ledsen. Och han berättade att en av hans bröder var död. Inte precis nyligen, men ändå. Brodern hade kört ihjäl sig på motorcykel när han skulle köra om och fick möte. Det var något som hänt för ett år sedan, men som Ivan ständigt tänkte på.  Jag sade till Ivan att han måste gå, men på natten drömde jag att han gick rakt igenom min lås...

Nåväl, jag trivdes inte på boendet. Mina försök att vara social ledde bara till missförstånd. Jag blev alltmer ledsen och isolerad och studierna var svåra. Men, jag hade hört att det skulle finnas ett studentboende för bara studentskor, som drevs av nunnor. En helg letade jag upp det genom att fråga olika personer om vägen. En präst jag stötte på visste precis var det låg.  En kvinnlig portvakt öppnade och jag frågade om det fanns rum att hyra. Det fanns det, men först om några veckor. Jag blev visad två rum. Ett större rum utan fönster och ett mindre rum med fönster mot klosterträdgården. Jag sa att jag gärna ville hyra det lilla rummet när det blev ledigt. Jag var så glad, jag skulle få flytta. Nu återstod bara att berätta för hyresvärden. Egentligen hade jag nog mer än en månads uppsägningstid, men tänk om jag kunde hitta en ny person som ville hyra mitt rum.

Jag kommer alltid tillbaka till min... inte stora kärlek, men magnetiska förälskelse från 2004. Jag pluggade i Frankrike då. Jag vet att ni är trötta på att höra om honom, så jag skriver det här för mig själv. På nyårsdagen kan man få minnas även fåniga och genanta saker. I staden Poitiers bodde jag på ett studentboende som varit ett enkelt hotell. Det stod vita plaststolar i köket och rummen var mörka med heltäckningsmatta. På kvällarna spelade studenterna kort i köket och drack rödvin. Alla utom jag. Bland de italienska studenterna på boendet fanns en blyg italiensk tjej med mörk page vid namn Elisa och en festande kille vid namn Ivan. Han såg bra ut, var lång och ständigt omgiven av människor. Han pratade och pratade.  Ivan började knacka på min dörr när jag satt själv på kvällarna och läste böcker och skrev inlämningsuppgifter. Jag meddelade att jag inte tänkte komma ner och spela kort. Ivan fortsatte att försöka övertala mig. Kanske ville han vara snäll, men jag blev arg. Och ...